“Tuffa gänget” är en härligt animerad film om en liga bestående av de djur som brukar vara skurkarna i barnsagor och myter – vargen, ormen, och hajen med flera. Filmen inleds med bilder på Vargen, ledaren för gänget, som vi känner honom från olika sagoskepnader typ “Rödluvan” – men här sitter han och skrockar förnöjt på ett mathak med sin kumpan Ormen, som fyller år.
De ska råna en bank, vilket leder till en biljakt à la 70- och 80-talets actionfilmer men med den tyngdkraftsförnekande hyperaktivitet som präglat barnfilmer sedan 90-talet. Men de vilda turerna håller uppmärksamheten, åtminstone att döma av den stökige pojken (runt sju år gissningsvis) som satt i grannstolen på matinévisningen här i NY. Han blev helt tyst och stilla när filmen började och förblev så med blicken fastnaglad på vita duken nästan ända fram till filmens slut.
Och tempot lugnas ner en smula efter bankrånet, när gänget är samlat i sitt Batcave-liknande gömställe. Vargen, Hajen, Tarantellan och Pirayan ska nu fira den motsträvige Ormen. Dessvärre råkar de slå på TV:n och se guvernören Diane Foxington håna dem så de bestämmer sig för att visa vad de går för. Diane ska dela ut en värdefull pokal kallad den Gyllene delfinen till stadens snällaste medborgare, marsvinsfilantropen Professor Rupert Marmalade IV. Gänget klär ut sig och nästlar sig in på Galan för att stjäla pokalen. Men allt går inte riktigt som de tänkt…
Sensmoralen handlar om de fördomar vi har mot bråkstakar som aldrig fått någon chans, här i ormens och vargens form. Vi dömer dem efter deras utseende och rykte. Filmen tycks tala till dem direkt, uppmuntra den värmande känsla som kommer av att hjälpa andra och göra gott.
Budskapet att vara snäll bankas in, utan att gå in för mycket på hur samhället behandlar de elaka, eller utforska om de är elaka för att folk tror att de är elaka eller blivit elaka för att de själva blivit illa behandlade. För om de elaka bara blir lite snällare, kommer samhället att välkomna dem med öppna armar, någonting sånt. Men gänget hamnar också i situationer där de måste välja mellan vänner eller att göra rätt eller fel. Deras lojalitet testas, men även förmågan att se gott och ont i andra, för allt är inte som det ser ut att vara i “Tuffa gängets” stad…
Filmen är underhållande även för en äldre publik med de visuella blinkningarna till 70-talsestetik och Tarantino-liknande scenografier. Mästertjuvarna är som motsvarigheterna till “Ocean’s Eleven”-teamet fast för barn, och här finns även en scen som för tankarna till “The Good Place”. Karaktärerna är roliga att titta på och tillräckligt sympatiska för att vi ska känna med dem, även den sure Ormen. Här finns prutt- och rump-skämt som kan roa de små men filmen förlitar sig inte på kiss- och bajshumor utan har en tydlig handling som förs framåt i rask takt (måhända sackade den av lite mot slutet, då pojken bredvid tröttande och började hoppa i stolen istället…).
Men överlag har DreamWorks skapat en underhållande filmupplevelse med roliga karaktärer och ett fint budskap om att inte döma hunden efter håren, ett budskap som vi alla kan behöva i dessa tider.
