Toho heter företaget som skapade Godzilla, eller Gojira som han även kallas, för nästan 100 år sen, och sen dess har de pumpat ut filmer om honom. “Shin Godzilla” är nr 29 i ordningen av japansla Godzillafilmer.
Den här filmen är självständig, det är alltså ingen uppföljare eller knyts samman med någon tidigare del. Vi får stidigt e Tokyo drabbas av en plötslig jordbävning, men i klassisk monsterfilm-anda inser man snabbt att jordbävningen har en svans, stora tänder, och är ingen jordbävning överhuvudtaget. Paniken sätter sig i stadens invånare, men man finner ett visst lugn i att monstret håller sig till vattnet som omger staden. Det skapas ett par stora vågor som översvämmer vissa kvarter, men inte farligare än så. Ända fram till upptäckten att monstret har ben, och kan gå på land.
Godzilla i den här filmen är skräckinjagande. Jag personligen är uppväxt med den amerikanska versionen från 1999, och har sedan endast sett hollywoodproduktionerna. Jag kan med stor säkerhet säga att synen av den här japanska Godzilla är den mest skräckinjagande formen av monstret jag har sett på film. Den rör sig på ett ormliknande sätt till en början och har stora, märkliga ögon. Det syns klart och tydligt att den är animerad, och det märks att budgeten inte var i närheten av Hollywood-nivåer, men enligt mig bidrar det bara till det skrämmande utseendet.
Godzilla används dock sparsamt, och vi får istället följa många, många politiker i mötesrum som diskuterar dels vad som är moraliskt rätt att göra, men även hur landet ska kunna överleva en sån här katastrof.
Det är tydligt att “Shin Godzilla” är en kommentar på det politiska väsendet i Japan, och något av en satir på hur tidigare katastrofer har hanterats. Det är inget ovanligt för en Godzilla-film, men här känns det som att det läggs mer krut på politikernas handlingar kring katastrofen, och diskussionerna kring besluten, än själva monstret. Har man koll på Japans historia, och gillar politiska intriger är det säkerligen en dramatisk historia att följa. När USA lägger sig i och börjar planera bombattacker över Tokyo ökar spänningen ännu mer.
Ett problem är dock att karaktärerna inte har jättemycket djup. Det finns inte direkt någon person att grabba tag i, att tycka om och heja på. Vi får se flera personer som försöker komma på lösningar på sina egna sätt, men det är så många olika, och vi spenderar så lite tid med dem, att det känns lite platt på karaktärsfronten. Man kan snarare säga att Japan är huvudkaraktären.
Men om man endast är ett fan av stora monster som slåss, som jag, blir man inte besviken. Den här Godzilla får amerikanska versioner att se ut som små hundvalpar, då den utvecklas genom filmen och visar nya krafter allt eftersom. Det är sällan ett land har varit så maktlöst i en monsterfilm, som Japan är i “Shin Godzilla”. Man försöker på många olika sätt, men det verkar inte gå att få stopp på den förhistoriska jätten, vilket är mäktigt att se.
I slutändan är “Shin Godzilla” en välgjord monsterfilm, med en tillräckligt annorlunda twist på monstret för att det ska kännas fräscht om man är van vid Hollywood-Godzilla. Med lite mer karaktärsdjup och mindre tid för möten i konferensrum, hade det här varit en klockren hit.