”Operation Ragnarök” spelades in redan 2013, då under titeln ”Zon 261”. Efterarbetet tog fem år och blev möjligt med hjälp av crowdfunding. Svenska Filminstitutet är inte kända för att kasta pengar över genrefilm, så det krävs tålamod och kämparglöd om man vill göra något utanför boxen. Och gärna en gnutta galenskap.
Det är lätt att skratta åt Fredrik Hillers ”Operation Ragnarök”, den första svenska zombiefilmen på åratal. Det gör jag också till en början. Länge sitter jag med stort leende och fnissar ikapp med publiken åt högtravande replikskiften och taffliga insatser. I mitt huvud har jag redan börjat skissa på en kärleksfull sågning under filmens gång… för det här är ju dåligt. Så dåligt att det blir kul.
Men ”Operation Ragnarök” överraskar. Först med en vändning som jag inte såg komma. Sedan med en laddad uppgörelse i finalen, som är spännande på riktigt. Ja, det är en b-film från topp till tå, men isåfall den bästa svenska b-filmen på länge.
Ett dödligt virus släpps ut i Landskrona. Människor förvandlas till levande döda. Staden brinner. Helikoptrar kraschar. Några mycket allvarliga generaler vill bomba hela skiten tillbaks till medeltiden. ”Operation Ragnarök” är något så ovanligt som en svensk genrefilm som vågar bryta sig ur det trista, diskbänksrealistiska facket och ge oss något annorlunda. Monster och action. Fart och fläkt. Och mitt i allt kaos också prata om främlingsfientlighet.
Man måste beundra regissörens ambitioner. Fredrik Hiller vill göra bombastisk underhållning i nivå med Michael Bay. Men det fanns tyvärr inte budget för att matcha de högt ställda planerna, så det blev som det blev. Skakig kamera och hastig klippning är visserligen ett bra sätt att dra uppmärksamheten från filmens andra brister. Som den stundtals uppenbara dubbningen, de skrattretande specialeffekterna, eller det undermåliga skådespeleriet. (Till och med de svenska undertexterna på pressvisningen är fulla av stavfel.)
Till skillnad från årets andra katastroffilm ”Den blomstertid nu kommer”, som trots små resurser bjöd på foto och effekter i Hollywood-klass, känns ”Operation Ragnarök” som ett skolprojekt. Tonen i filmen går all over the place, och växlar från ofrivillig komedi till 90-talsdoftande actionthriller från scen till scen. Man anar glimten i ögat, speciellt när Per Ragnar vräker ur sig rasistiska kommentarer och sköna oneliners på skånska. Men i nästa scen är det meningen att vi ska känna allvaret och spänningen.
Ibland önskar jag att regissören Fredrik Hiller hade gått all in på kalkonkalaset, och gjort en slags ”Evil Ed” – nån slags go’ och gla’ splatterrulle som inte tar sig på allvar. Nu vet jag inte när det är meningen att vara kul, och när det bara råkade bli så.
Filmens zombies (som förstås aldrig kallas för zombies utan på sin höjd ”de smittade”) är mest julpynt i bakgrunden, i en film som hellre skiner ljus på något annat som smittar Sverige. Nämligen den växande rasismen och ”vi och dom”-tänket som allt mer delar ett mångkulturellt samhälle. Här vrids konflikten till sin yttersta spets med hjälp av en ubersvensk, stolt, flaggviftande familj och en invandrarsläkt, som tvingas samarbeta för att överleva. Inlåsta i stadens citadell, medan horderna av läskigt sminkade statister bankar på porten, måste de konfrontera den misstro och hat som växer inom gruppen.
På så sätt är ”Operation Ragnarök” så mycket mer än en vanlig zombierulle. Den lyckas ta upp en angelägen fråga på ett annorlunda sätt. Vilket gör det än svårare att ge ett rättvist betyg. Det blir full pott på kalkonskalan, om man jämför med exempelvis den bespottade b-filmskungen Uwe Boll så finns här både ett högt underhållningsvärde och viss substans. Två timmar flyger fort och man hinner aldrig få tråkigt. Samtidigt är det knappt så att kvaliteten håller för en biofilm.
Slutresultatet är mycket ojämnt, men ständigt underhållande. ”Operation Ragnarök” är antagligen den bästa sämsta filmen du kan se i år.