I början på 2006 slog ryske regissören Timur Bekmambetov ner på de svenska biograferna från ingenstans och levererade den vassa, spännande och grymt underhållande ”Nattens väktare”. Då blev jag lätt trollbunden av den ryska fantasysagan. Närapå två år senare kommer uppföljaren och sabbar allt föregångaren har byggt upp. Det är nära att jag ringer till patientnämnden om ett fall av grav misskötsel. För jag fattar inte vad som hände.
”Day Watch” är till att börja med helt omöjlig att följa för publik som inte sett den tidigare delen – men det är blott en smärre droppe i hela det hav av vanvårdssymptom som filmen skvalpar runt i. Det krävs blindhet för att inte se att den här filmen är stympad och löst hoptråcklad av diverse organ som jourhavande doktor trodde kunde komma till nytta. Manusförfattaren och regissören försöker kräma in alldeles för mycket handling, intriger och relationsutveckling på alldeles för kort tid. De står handfallna som träbabushkor inför vad som är deras riktiga mål – att fokusera på det mest gripande och häftiga. Till felbehandlingen hör också doktorernas inkonsekvens. Ibland infinner sig rentav den gnagande misstanken att dess skapare blev då intrasslade i sin egenfabulerade värld att de själva glömt bort dess regler. Hur udda ”Nattens väktare”-världen än är så utgår den ändå inte från ren surrealism. Bekmambetov kompenserar genom att berika filmens näringssystem med komplicerade manövrar som kroppsbyte, bilar som kör på hustak och mycket humor.
Man utvecklar kärlekshistorien mellan Anton och Svetlana, och har förutom Antons egen komplicerade relation till sin son – mörkrets utvalde – lagt till en som utspelar sig mellan Antons vampyrgranne och hans son. Lustigt nog blir bihandlingen det mest intressanta i hela filmen fram till att mörkrets ledare Zavulon genom falskspel lyckas upplösa vapenvilan på en bankett som påminner inte så lite om en scen från ”Mästaren och Margarita”. Det är också först då filmens action tar fart i en riktigt spektakulär och bokstavligen explosiv scen. Men dessförinnan har publiken redan hunnit tappa modet av alla vändningar, sega mobilsamtal och intriger som inte leder någonstans.
Och den där halvan? Låt oss säga så här: ibland sticker filmens sanna potential igenom kaoset. Självlysande skådespelare saknas inte i den här rullen. Galina Tyunina som Olga är suverän när hon spelar Anton i en kvinnokropp. Valeri Zolotukhin är fantastisk som orolig vampyrfarsa och Konstantin Khabensky är fortfarande ruffig, bufflig, levande och helt elektrisk. Ibland får de här begåvningarna rentav någon enstaka stund då den dampiga regin inte sätter käppar i hjulet för dem. Man önskar att det hände oftare. Förtrollningen är bruten.
