På pappret är Dan Burns den perfekta pappan. Hans lättsamma frågespalt i den lokala blaskan ger tusentals föräldrar det råd och stöd de behöver för att överleva sin svåra tid med tonårsbarn i huset. Och även om han ”in real life” inte är fullkomligt hatad av sina tre döttrar, saknas det något i familjen Burns hus. Närmare bestämt, en kvinna för Dan.
Under en höstsemester till farföräldrarna springer han på just en sådan, en mörkhårig hägring vid namn Marie. Efter en flörtig stund och utbyte av litteraturtips erkänner hon att hon redan är tagen, men ger gärna Dan sitt nummer.
Men filmens titel avslöjar ju redan den stora överraskningen. Marie är inte ihop med vem som helst, utan Dans yngre bror, och kommer också att spendera de kommande dagarna i casa Burns tillsammans med Dan, alla hans syskon, deras fruar och en hord av småbarn.
Som Ben Stillers filmer har lärt oss: släkten är värst. Så medan Dan våndas över sin olyckliga kärlek, retas han av flera generationers släktingar för sitt allt mer konstiga humör. När han och Marie väl introduceras formellt, låtsas ingen om att de har träffats förut. Spänningen stiger medan de med största diskretion delar sina stulna stunder, mycket likt en typisk sitcom. Blir de ihop i slutet? Gissa två gånger. Förresten, en räcker. Slå upp “förutsägbarhet” på Wikipedia och du hänvisas till ”Min brors flickvän”.
Problemen med denna moraliskt tvivelaktiga utveckling är många, särskilt som Dan stjäl en kvinna han bara känt i några timmar rakt under brodern Mitchs näsa. Man kan undra vad han är för förebild för sina döttrar, och vilken slags relationsexpert skulle bete sig som en sådan hypokrat.
Sist jag kollade ska huvudpersonerna vara två i en romantisk komedi. Inget ont om Carell men jag hade behövt se mer av Binoche för att ens kunna försöka hålla på dem två. Tyvärr är också skarpa tonlägen rätt vanliga filmen igenom. För varje fin scen mellan Carell och Binoche kastar man in två fåniga slapsticksekvenser. Så – en kul snubbe i huvudrollen, en regissör som debuterade med det vackra och skruvade independentdramat ”Pieces of April”, Emily Blunt i en biroll. Hur kunde det gå så snett? Kanske klarar Peter Hodges bara av dysfunktionella familjer, inte sådana som älskar varann. Att de i större delen av filmen knappt gör annat än ägnar sig åt lekar, talangtävlingar, matlagning och många omotiverade sång- och dansnummer, kunde nästan vara roligt om det var menat som en satir – det är det tyvärr inte. Den fabricerade mysfaktorn är verkligen på topp, och eftersmaken blir riktigt konstlad.
Eller kanske var det helt enkelt en usel idé från början till slut.
