Bill Condons nytolkning av ”Kiss of the Spider Woman” är en film som både glittrar och skaver. Den rör sig mellan två världar – den klaustrofobiska verkligheten i ett argentinskt fängelse under militärdiktaturen på 1980-talet, och den sprakande technicolor-fantasin där Hollywoods gyllene era får nytt liv. Resultatet är en film som lika gärna kan beskrivas som en musikalisk dagdröm som en berättelse om mänsklig överlevnad. Men när de två dimensionerna inte riktigt talar samma språk uppstår också en viss spricka i helheten.
Fantasins flyktväg i diktaturens skugga
I centrum står Luis Molina (spelad av nykomlingen Tonatiuh), en homosexuell skyltfönsterdekoratör som fängslas för ”förargelseväckande beteende”. I sin cell placeras han tillsammans med Valentín Arregui (Diego Luna), en politisk fånge med revolutionära ideal. Deras möte är allt annat än enkelt – Valentín är hård, ideologiskt driven och misstänksam, medan Molina söker trygghet i fantasin.
För att fly den grå verkligheten berättar Molina om sin älskade filmstjärna Ingrid Luna, spelad med glans och självironi av Jennifer Lopez. Genom Molinas berättelser förvandlas fängelset till ett kalejdoskop av färger, musik och rörelse – en värld där Lopez uppträder i dubbla roller och där kärlek och längtan får ta fysisk form i sång och dans.
Condon, som tidigare har gjort ”Dreamgirls” och live action-versionen av ”Skönheten och odjuret”, vet hur man iscensätter glamour och koreograferad dramatik. De musikaliska numren, från John Kander och Fred Ebbs scenmusikal med samma namn, är rikligt stylade och ofta bländande i sin yta.
Särskilt Lopez får utrymme att briljera – hon är lika delar klassisk filmdiva och modern popikon, och hennes karisma bär upp varje scen hon är med i. Det finns ögonblick där filmen når just den typ av magi som Condon behärskar: en påminnelse om varför musikalen som form kan förvandla det innersta till något visuellt och överdådigt.
Mellan illusion och inlåsning
Men för varje skimrande sekvens i drömvärlden finns en scen i fängelset som saknar tyngd. Den klaustrofobiska miljön, som borde vara berättelsens emotionella förankring, blir märkligt steril och teaterlik. Istället för att skapa kontrast mellan verklighet och illusion, får man intrycket av två parallella filmer som inte riktigt möts.
Det gör att relationen mellan Molina och Valentín – som egentligen är filmens hjärta – aldrig riktigt får den känslomässiga laddning den förtjänar. När deras förtroende och ömhet växer fram känns det mer som en berättarteknisk nödvändighet än som något genuint förtjänat.
Tonatiuh är dock filmens stora överraskning. Han spelar Molina med en sällsynt blandning av sårbarhet, värdighet och teatral charm, och lyckas göra rollen till sin egen trots den tunga historien av tidigare tolkningar. I honom ryms både tragedin och triumfen i att leva som queer i en förtryckande tid.
Diego Luna, i rollen som den politiske fången, gör en solid men stundtals tillbakahållen insats – han fungerar främst som motvikt till Molinas världsfrånvända sensibilitet. Deras möten är stundtals gripande, men också ojämna i tonläge, som om Condon inte riktigt vågat stanna i tystnaden mellan sångnumren.
De nya låtar som skrivits till filmversionen är genomgående välproducerade men inte särskilt minnesvärda. Det är musik som glänser för stunden, men sällan stannar kvar efteråt. Visuellt däremot är ”Kiss of the Spider Woman” en fest: scenografin flirtar med 1950-talets Hollywoodglamour, färgpaletten är övermättad och kameran rör sig med en nästan koreografisk precision. Här märks Condons kärlek till genren – och hans vilja att låta filmens estetik tala för dess tema om flykt och förvandling.
Glamour som glider ur greppet
Ändå ligger en känsla av ofullbordat experiment över helheten. Filmen är för elegant för att vara radikal, för polerad för att verkligen skaka om. Den vill säga något om konstens förmåga att ge tröst och mening i en brutal värld, men fastnar ibland i sitt eget glittriga spindelnät. Där filmer som ”Cabaret” och ”Chicago” lyckades använda musikalens form för att avslöja samhällets mörker, nöjer sig ”Kiss of the Spider Woman” med att dekorera det.
I slutändan är filmen både en hyllning till berättandets kraft och en påminnelse om dess begränsningar. Den förför publiken med sitt yttre, men lämnar en viss tomhet efter sig – som ett vackert melodram där man önskar att musiken fått en djupare resonans.
”Kiss of the Spider Woman” är en fängslande men ojämn upplevelse: lika mycket en visuell fantasi som ett drama om mänsklig närhet. Och kanske är det just i denna spänning, mellan verklighet och illusion, som filmens verkliga skönhet – och dess ofullkomlighet – ligger.
Snabbfakta: ”Kiss of the Spider Woman”
Regi: Bill Condon
Medverkande: Diego Luna, Jennifer Lopez, Tonatiuh
Genre: Drama, musikal
Längd: 2 timmar 9 minuter
Premiär: Visas på Stockholms filmfestival, därefter biopremiär 16 januari 2026
MovieZines betyg: 3/5
