Jönssonligan - Den perfekta stöten 2015

Det var längesen som folk haft så mycket åsikter om en svensk film innan den ens släppts. Man skulle remaka något så heligt som Jönssonligan och stöpa den i thrillerform. Dessutom hade man mage att casta en mörk skådespelare som Ulf Brunnbergs gamla paradroll Vanheden. Vita kränkta män rasade, skeptikerna var många och jag var en av dem (även om jag hade noll problem med Vanhedens casting).

Det är därför en sådan befrielse att se en film som ”Den perfekta stöten”. Inte bara för att den är så mycket bättre än mångas låga förväntningar utan för att den är den sköna, frisk fläkt som svensk film behöver. Man lyckas dessutom hålla perfekt lagom avstånd från de gamla 80-talsrullarna med Gösta Ekman & co – humorn och älskvärda personlighetsdrag finns kvar men vi får action och tungt drama istället för slapstick och buskiskomik (i ärlighetens namn har originalfilmerna trots sin charm åldrats en del kvalitetsmässigt).

Oavsett ens koppling till de gamla Jönssonligan så är det en skön kuppfilm i ”Ocean’s Eleven”-stuk som lyckas vara tillräckligt osvensk, i positiv bemärkelse, utan att försöka imitera amerikansk film. Visst finns här regn och rusk – mina tankar går inledningsvis till de gamla sketcherna i ”Varan-TV” där Kjell Sundvall skulle nyinspela varenda Astrid Lindgren-klassiker i actionformat. Men samtidigt är det snyggt och välgjort, och producenten Fredrik Wikströms (”Snabba cash”-filmerna) inflytande märks väl.

Tempot är på topp och man varvar galant såväl komedi och drama med en lagom simpel story där vår snällkriminelle hjälte Charles-Ingvar (Simon J. Berger) ska hämnas mordet på sin farbror tillika kumpan. Hans medhjälpare Vanheden (Alexander Karim), Rocky (Susanne Thorson) och Harry (Torkel Peterson) presenteras en efter en och samtliga är tillräckligt skruvade för att krydda till scenerna lite extra, samtidigt som de har mer jordnära bakgrundshistorier.

När det gäller skådespelarvalen finns inget att klaga på. Att man bytt hudfärg och kön på vissa (vid namn) bekanta rollfigurer är bara en tillgång (filmer med vita män har vi ju ändå tillräckligt med). Charles-Ingvar är möjligen en aning väl nedstämd ledare men Berger gör honom med bravur. Karim stjäl varje bild han är med i medan Thorson och Peterson fint blandar humor och allvar.

Visst finns detaljer att haka upp sig på. Att envist peka ut gängets enda kvinna Thorson som kärleksobjekt i ett fåtal, onödiga scener känns poänglöst. Och växlingen mellan dramat, som trots allt innehåller både mord och tortyr, och den mer lättsamma kuppkomedin funkar inte alltid. Bland annat lär vi känna genomonde skurken Wallentin (som substitut för Wall-Enberg), spelad av Andrea Edwards, lite mer än vad vi kanske vill.

Men det är detaljer i marginalen. Man har aldrig tråkigt, man gillar rollfigurerna och när det hela är över vill man faktiskt ha mer. Fler filmer i serien känns helt motiverat och även om det inte ä hundraprocentigt helgjutet så är det en eventuell start som heter duga. Svensk film har fått ett uppsving. Som Vanheden skulle säga: lysande!