I centrum står sextonåriga Julie, spelad med imponerande precision av det unga tennislöftet Tessa Van den Broeck. Hon är stjärnan vid en belgisk tennisakademi, en plats där disciplin och prestation är lika självklara som linjerna på banan. Hennes liv kretsar kring sporten – tills tränaren Jeremy plötsligt stängs av efter anklagelser om övergrepp mot en annan spelare. Klubben uppmanar alla att tala. Julie tiger.
Filmen väjer skickligt för sensationslystnad och förenklade moraliska upplösningar. Istället byggs en tät, lågmäld stämning upp genom subtilt bildspråk, en kyligt återhållen färgpalett och långa tagningar som låter stillheten tala. Kameran registrerar Julies rörelser på banan lika noggrant som de små nyanserna i hennes kroppsspråk utanför den – en metod som gör att publiken hela tiden tvingas läsa mellan raderna. Tystnaden blir här inte ett vakuum, utan ett rum fyllt av sociala, psykologiska och etiska spänningar.
Leonardo van Dijls regi präglas av en osviklig känsla för tonårspsykologi och maktbalanser. Genom att låta berättelsen filtreras helt genom Julies perspektiv skapas en både intim och begränsad förståelse av skeendet. Vi vet aldrig mer än hon vet (om ens det), och därmed blir vi också medansvariga i det ofullständiga narrativet. Denna subjektivitet är en styrka, då den speglar hur tystnad och osäkerhet ofta ser ut i verkligheten. Samtidigt är det här som filmens enda svaghet återfinns: vissa biroller förblir nästan anonymt skissade, och frågan om tränarens handlingar lämnas medvetet öppen på ett sätt som kan lämna vissa tittare otillfredsställda.
Trots detta är ”Julies tystnad” en ovanligt träffsäker skildring av idrottens baksidor och de psykologiska kostnader som kan följa med elitambition. Tennisscenerna är inte bara tekniskt imponerande, utan också dramaturgiskt integrerade – varje slag och varje löpning bär på undertryckta känslor och outtalade konflikter. Van den Broeck är filmens självklara nav, och hennes porträtt av Julie rymmer både styrka och sårbarhet.
Resultatet är en film som lyckas vara både analytiskt skarp och känslomässigt engagerande. Den kräver av sin publik att vara närvarande, att stå ut med det som inte sägs, och belönar den som lyssnar till tystnaden.