Steven Spielberg på plats i registolen är för de flesta filmentusiaster en garanti för kvalitet. Hans meritlista har fler odödliga klassiker än de flesta andra filmskaparna i historien kan ståta med. Den här filmen kommer direkt efter imponerande verk som ”Hajen” och ”Närkontakt av tredje graden” och det lägger givetvis ribban högt.
Det finns tillfällen när det är en förolämpning mot en genre att kategorisera in en viss film i den. Det här är ett sådant. Oavsett hur enkel humor en tittare har så kan jag inte tänka mig att ens han eller hon kan tycka att den här så kallade komedin är det minsta rolig.
Klumpigt skriven satir
Storyn är så tunn att den omöjligtvis med rätta kan kallas en sådan. Det handlar om hur amerikanska styrkor samlas i Kalifornien för att man tror att det är nästa mål för japanska armén efter attacken mot Pearl Harbour. Samtidigt följer vi japanernas sökande efter Hollywood som de ska bomba. I Los Angeles urartar en tävling i jitterbugg till slagsmål.
Manuset staplar korkade situationer på varandra. Det satiriska budskapet om krigets absurda natur är så klumpigt skrivet att det stendör. Sexskämten är billiga och trista. Inslag av sexuellt tvång känns direkt obehagligt. Karaktärerna ekar tomma och dialogen är på idiotnivå. Hur Robert Zemeckis kan vara medförfattare till det här skräpet är obegripligt.
En känsla av usel buskis
Det som skapar extra pinsamhet är att det märks att alla i den stjärntäta ensemblen framför kameran verkligen försöker roa publiken. De anstränger sig för hårt och det blir enbart krampaktigt. Ingen lyckas med sin timing. Jag sträcker mig desperat efter skämskudden för att mildra plågan.
Spielbergs beundrade kompetens märks inte av här. Jag kan förstå att en regissör ibland vill utforska för honom konstnärligt nya marker, men när jag får känslan av buskis framförd av en riktigt usel amatörteater i en film av en av världens bästa filmskapare så är det bara sorgligt.
Hopplöst platt foto och ljussättning
Förutom skämskudden rekommenderar jag att även ha huvudvärkstabletter redo om du ska utsätta dig för filmen. Här finns knappt en enda scen som inte är bullrig och få repliker som inte skriks ut. Nyanser i tonfall existerar inte. Allt är högljudd hysteri och lika underhållande som att bli vrålad i öronen i två timmar enbart för vrålandets skull.
Hur ser det då ut? Får ögat i alla fall något att njuta av?
Svaret är nej. All scenografi matchar den nämnda känslan av amatörteater. Explosionerna är det enda som är någorlunda välgjort, men det hjälper inte. Foto och ljussättning ser nämligen till att allt gör ett hopplöst platt intryck.
Ett konstnärligt haveri
När jag ser ”1941 – Ursäkta var är Hollywood?” så är det enda som gnager i mitt huvud frågan hur allt kunde gå så katastrofalt fel med tanke på all talang som är inblandad. Det är extremt sällsynt att jag inte kan hitta minsta positiv sak att säga om en film, men här är det så. Se den bara om du fascineras av att bevittna ett konstnärligt haveri.
Snabbfakta 1941 – Ursäkta var är Hollywood?
Regi: Steven Spielberg
Skådespelare: Toshiro Mifune, John Belushi, Dan Aykroyd, John Candy, Christopher Lee m.fl.
Genre: Komedi
Speltid: 1 timme 58 minuter
Finns på: Netflix
Biopremiär: 28 mars 1980
MovieZines betyg: 1 :/ 5