På den adress i Bryssel som nämns i titeln råder orubblig rutin från uppstigning på morgonen till läggdags på kvällen. Där bor änkan Jeanne (Delphine Seyrig) med sin tonårsson Sylvain (Jan Decorte) i en lägenhet där faderns frånvaro känns påtaglig trots att denne har varit död i sex år. Det lagas mat, diskas, bäddas säng och andra aktiviteter i exakt samma ordning varje dag. Mitt i detta så säljer Jeanne en gång om dagen sex till män. Intrycket av vardag när allt detta visas känns helt autentiskt.
Den stillastående kameran ser till att varenda detalj i sysslorna får uppmärksamhet och förutom i ett par små scener så görs det helt utan klipp. Ibland byter kameran vinkel, men bara om rummet lämnas och Jeanne återkommer till det med den nya vinkeln. Det finns inga traditionella glidningar eller åkningar en enda millimeter. Tagningarna är hela tiden långa och allt får ta den tid som krävs. När en potatisskalning filmas så är det inte bryt innan det sista skalet är avlägsnat.
Inga filter används för att göra miljöernas grå, bruna och blekt gröna färger mer ljuva för ögat att titta på. Neonljus utifrån som träffar en vägg understryker briljant kontrasten mellan det livfulla utanför och det monotona innanför väggarna. Ingen filmmusik ger örat dramatiska toner som hjälper till att förstärka känslorna. Musiken begränsas till de stycken som spelas på radion.
Filmskapandet blir helt osynligt och intrycket att man placerat en kamera i ett riktigt hem är totalt.
Hur mår du egentligen, Jeanne Dielman?
Allt som nämnts ser till att varenda liten detalj i Jeannes hårt strukturerade tillvaro omsorgsfullt etableras, vilket är viktigt för det psykologiska studium av huvudpersonen som hela manuset bygger på. Det ständigt återkommande är en trygghet, men på ett mästerligt sätt låter undertonen oss ana att Jeannes besatthet av rutiner egentligen är en flykt från att tänka på hur hon egentligen mår. Inget uttalas tydligt, vilket ställer stora krav på tittarens egen förmåga att uppfatta minimala signaler i mänskligt beteende.
En stor anledning till att det på ytan odramatiska gör så starkt intryck är Seyrigs lågmälda, men ändå enormt intensiva, skådespel som utan att ta till några stora gester eller höja rösten får oss att tydligt se karaktärens sinnestillstånd och hur det utvecklas. Hennes insats är så naturlig att det inte känns som spel och hennes närvaro i varje ögonblick är enormt innerlig.
Alla övriga aktörer övertygar hur små roller de än har. Decorte har stark utstrålning och bandet mellan mor och son övertygar.
Filmkonst som utmanar publiken
Varenda sekund av den generösa speltiden på över tre timmar känns nödvändig för att utforska huvudpersonen på det mentala planet och åskådliggöra minimala tecken på att den lugna ytan krackelerar.
Fysiskt sett händer ingenting stort, men Jeannes förlust av kontroll tränger sig på med en ångestframkallande olustkänsla. De strikta rutinerna ter sig mer och mer som ett fängelse desto längre filmen pågår. När en gaffel tappas på golvet så får det i skenet av det tidigare perfekta tittaren att känna mer panik än en hotfull situation i en thriller skulle göra.
Det vardagliga sätt som prostitution skildras kommer garanterat att provocera vissa i publiken, men det är inget som regissören tillika manusförfattaren Chantal Akerman verkar bry sig det minsta om. Den här filmen som helhet gör inte intryck av att vilja tilltala traditionell publik varken i innehåll eller filmspråk.
Det är konst som utmanar publiken precis som riktig konst ska göra och inte har minsta ambition att underhålla.
”Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles” är ett mästerverk där stillastående tempo och minimalt med dialog används på ett hypnotiserande sätt. Det är utan minsta tvekan en av tidernas mest omskakande filmupplevelser och ett måste att se för varje finsmakare av äkta filmkonst.