Partisan 2020-

Johnny får jobb som lastbilschaufför åt det sektlika och till synes harmoniska jordbrukssamhället Jordnära. Där odlas ekologiska grönsaker och glada ungdomar tränar gymnastik i en sorts Hitlerjugend-anda. Johnnys första uppdrag blir att hämta två föräldralösa tonårssystrar, Nicole och Maria, som ska vara fosterbarn i kollektivet. Tjejerna är inte odelat positiva till sitt nya hem men accepterar det så småningom. Ganska snart upptäcker Johnny, att det odlas mer än grönsaker innanför det strikt vaktade stängslet som löper runt samhället.

 

Serien bygger på en idé av regissören och musikvideomästaren Amir Chamdin och huvudrollsinnehavaren Fares Fares ("Chernobyl" 2019, "Nile Hilton Incident" 2017). Och det är en bra idé! Jag gillar hur historien steg för steg broderas ut och hur det kusliga i skuggorna tar form. Det finns väldigt mycket i ”Partisan" som jag verkligen uppskattar. Atmosfären och den illavarslande stämningen kryper under skinnet, och det snygga soldisiga fotot av Mårten Tedin sitter som en smäck. Även skådespelarna är på de allra flesta håll övertygande.

 

Rheborg gör grönsakspampen Kent som en otäck och inte ett dugg rolig ond tvilling till ”Solsidan”-Fredde, och det funkar alldeles utmärkt. Fares är grym som den av jobbiga erfarenheter tyngda Johnny och Sofia Karemyr och Ylvali Rurling som de två tonårstjejerna övertygar starkt. Framförallt Karemyr hade jag velat se ännu mer av. Jag gillar också musiken och fullkomligen älskar det vemodiga titelspåret ”The Partisan” av Cohen.

 

De tre första avsnitten är så där jag-kan-inte-få-nog-och-ser-allt-i-ett-svep-bra. Informationen är sparsmakad, och spänningen hela tiden på topp. Jag är otroligt engagerad i det jag ser och riktigt myser i kapp med mysteriet som vecklas ut framför mig. En bit in i fjärde blir jag något tveksam till det om det finns tillräckligt under den snygga ytan för att backa upp mitt engagemang.

 

Manuset är absolut välskrivet, men håller inte riktigt ihop efter de inledande avsnitten. Dialogerna och dramaturgin börjar halta och många karaktärer får aldrig något syfte i helheten och känns plötsligt överflödiga och intetsägande. Jag sörjer att jag aldrig får lära känna Emelie Garbers kyliga Susanne, Kents fru eller Anna Björk som den leende bossmadamen Maud. Frågorna hopar sig och även om jag inte behöver, eller ens vill, få svar på allt, blir jag orolig om ens skaparna själva har facit. En del av mina farhågor verkar tråkigt nog bli bekräftade i de sista sekvenserna som slarvas igenom. Slutet är forcerat och när den vacklande upplösningen efter ännu en löpning över ett rapsfält äger rum, frustar jag surt.

 

Men inte ens ett tradigt slut kan ta bort det faktum att ”Partisan” bitvis är närmast lysande, och en av de snyggaste och mest otäckt stämningsfulla svenska thrillerserierna jag sett. Jag kan dock så här efteråt inte låta bli att känna en lätt bris av besvikelse, varför betyget inte heller är av det stabilaste slaget. Hade serien fått ännu lite tid på sig och karaktärerna mer omsorg, hade den kunnat bli hur bra som helst.