I efterdyningarna av första världskriget ligger hopplösheten som en våt filt över världen. Forskaren Friedrich Ritter (Jude Law) och partnern Dore Strauch (Vanessa Kirby) har som resultat lämnat Tyskland för ett enklare liv. På den obebodda paradisön Floreana finner paret sin egen Edens lustgård, ovetande om att hemskickade brev gjort duon berömda.
Efter ett par år får de två därmed motvilligt sällskap av den ganska väna familjen Wittmers (Daniel Brühl och Sydney Sweeney). För att bota sin sjuka son ämnar även Wittmers att finna lyckan bland palmträd och egenförsörjande.
Allt ställs på sin spets när den excentriska baronessan Eloise (Ana de Armas) kliver, eller snarare bärs, i land. Hennes vision skiljer sig om möjligt ännu mer från forskarparet och “turisternas” idéer om öns framtid.
Baronessan gillar flärd, sina uppassande älskare och vill omvandla rubbet till 1930-talets variant av en lyxresort. Inte helt otippat tar det inte lång tid innan alla dessa viljor ryker samman i allt annat än utopin ”Eden”. Man kan ta människan ur krig, men det är betydligt svårare att ta krig ur människan.
Med tidvattnet sköljer kaos och konflikt in
På ön betraktar vi en stjärnspäckad och internationell ensemble som – säkert avsiktligt – kan upplevas som aningen missmatchad. Drama- och familjefilmsveteranen Ron Howard står för regi och vågar sig här ut i nya och mörkare vatten. Redan i tidiga bildrutor hintar vår film om överlevnadspsykologi och spänning à la “Flugornas Herre”.
Men med stjärnor i sanden, rutinerad regi och mystiktätt i manuset – varför känns “Eden” som helhet mer som en kändissäsong av överlevnadsleken Robinson? Kanske är det helt enkelt för mycket glansig Hollywood i rutorna – för trots intressant handling tappar jag intresset.
Något som kan vara bra att ha i bakhuvudet vid en titt av “Eden” är att den är inspirerad av verkliga händelser och den så kallade ”Galapagos-affären”. Ju mer research jag gör desto mer häpnar jag över alla de otroliga händelser som, trots att ingen vet exakt hur det gick till, ska ha utspelat sig på denna avlägsna ö. Många av de tvistar och törnar som berättelsen trots allt förtäljer broderas ut med råge. Men har man så pass otroligt material att arbeta med, då måste man också förvalta det på allra bästa sätt.
Tappar momentum – men det finns hopp
Ljusglimtarna är när Howard faktiskt ger det tid och gottar ner sig i det nattsvarta. I en utdragen barnafödsel, omringad av utsvultna hundar, får pulsen verkligen gå på högvarv. När dessutom Sydney Sweeney och hennes avskalade skådespel får pendla mellan beslutsam och förskräckt (se även “Reality” och “Voyeurerna”) blir det också det mest intressanta.
Även Ana de Armas teatraliska och friska fläkt (som sägs vara underdriven) bär stundtals och ironiskt nog de många tjafsiga scenerna på sina axlar.
Förutom några intensiva scener är filmens tempo inte så tight att jag vill klassa den som en spänningsthriller. Men ”Eden” är heller inte tillräckligt djup för att vara ett välutvecklat drama. Jag misstänker att tematiken placerats på en bekväm mellannivå för att spela säkert och inte göra någon upprörd.
Med en mer galen regissör i stolen, och eventuellt några rollförändringar, hade “Eden” kunnat bli både mer komplex och brutal. För med ett grundmaterial som detta ska verkligen magi kunna uppstå även mitt i misären.
Snabbfakta om ”Eden”
Skapad av: Ron Howard
Medverkande: Jude Law, Vanessa Kirby, Sydney Sweeney, Ana de Armas, Daniel Brühl.
Genre: Historisk thriller
Längd: 2 timmar 9 minuter
Premiär: 24 oktober 2025
Visas på: Amazon Prime Video
MovieZines betyg: 2/5
