Den amerikanske indieregissören James Sweeney återvänder efter den charmigt neurotiska ”Straight Up” med ett verk som känns både mer återhållsamt och mer djärvt. Det är en berättelse om sorgens absurda dubbelhet och den ibland farliga hungern efter samhörighet. Filmen placerar två förlorade själar i varandras omloppsbana, där deras samspel gradvis förvandlas till något som är lika delar terapeutiskt, komiskt och obehagligt.
Roman (Dylan O’Brien) har just förlorat sin tvillingbror Rocky i en olycka. Därmed förlorar han inte bara en bror, utan också den spegel som definierat hans självbild. När han går med i en stödgrupp för människor som mist en tvilling, möter han Dennis (James Sweeney). Dennis är en kvick, självmedveten och lätt manisk grafisk formgivare. Deras vänskap växer snabbt fram som en sorts emotionell symbios. De blir varandras surrogat, en tillfällig ersättning för den del av självet som gått förlorad. Men under den ömsinta ytan pyr något mer – ett beroende, en fixering och ett gradvis avslöjande av hemligheter som förändrar allt.
Det mest slående med ”Twinless” är hur Sweeney vågar låta filmens ton skifta utan att tappa fotfästet. Inledningsvis rör den sig som en lågmäld indiekomedi med vass dialog och självironisk humor. Ju längre vi stannar med Roman och Dennis desto mer känns filmen som en psykologisk thriller om sårbarhetens gränser. Sweeney utnyttjar det filmiska språket på ett sätt som är ovanligt för genren. Subtila skiftningar i ljussättning, delade bildrutor och speglande kompositioner blir visuella uttryck för karaktärernas inre upplösning. Portland-miljöns gråhet bryts av neonstänk och konstinstallationer som tycks återspegla det fragmentariska i deras relation.
Att våga göra karaktärer svåra att älska
”Teen Wolf” och ”The Maze Runner”-stjärnan O’Brien levererar här sin mest mogna prestation hittills. I dubbelrollen som Roman och Rocky rör han sig mellan stoisk återhållsamhet och utåtriktad charm med imponerande exakthet. Skillnaden mellan brödernas temperament – den ene introvert och hämmad, den andre självsäker och flamboyant – blir filmens emotionella axel. O’Brien fångar detta med en stillsam men intensiv närvaro.
Sweeney själv gör en lika imponerande insats som Dennis, som med sin kvicka replikföring och nervösa energi successivt avslöjar ett mörker. Han är på samma gång tragisk och manipulativ, charmig men djupt obekväm. Ibland känns Dennis nästan för osympatisk. Hans beteende tangerar det besatta och självupptagna. Men just i denna balansgång ligger något djupt mänskligt. Sweeney låter oss aldrig helt ta avstånd från honom, hur mycket vi än vill. Vi drivs till att betrakta honom med samma blandning av irritation, medlidande och fascination som Roman själv. Det är ett djärvt grepp, eftersom Dennis på många sätt blir filmens egentliga protagonist – den som agerar mest, ljuger mest, men också blottar mest av sin förtvivlan.
Mellan humor och tystnad
Sweeneys manus är fullt av små observationer om sorg och ensamhet, ofta levererade med en torr humor som både avväpnar och fördjupar. Dialogen är skarp men inte cynisk. I tystnaden mellan orden uppstår den verkliga dramatiken. Filmen undersöker inte bara vad det innebär att förlora någon annan, utan också vad som händer när man konfronteras med den del av sig själv som gått förlorad i relationen till den andre. ”Twinless” handlar ytterst om identitetens sköra konstruktion – hur mycket av oss själva som egentligen existerar i reflektionen av någon annan.
Om filmen har en svaghet ligger den i dess ambition att förena för många tonala skikt. Sweeney låter ibland övergångarna mellan komedi och psykologiskt drama ske så abrupt att publiken förlorar fotfästet. Vissa av de mer sensationella vändningarna hade vunnit på återhållsamhet. Ändå är dessa små skavanker priset för en film som vågar mycket – och lyckas med det mesta.
En film som dröjer sig kvar
Med ”Twinless” bevisar James Sweeney att han är en filmskapare som både tänker och känner på hög nivå. Resultatet är en berättelse som rör sig obehindrat mellan ömhet och oro, mellan intimitet och obehag. Den lämnar åskådaren med känslan av att ha bevittnat något djupt mänskligt. Det är inte bara en historia om tvillingar, utan om det oändliga behovet av spegling och förståelse. En film som stannar kvar, som en svag men ihållande efterklang av förlust och försoning.
Snabbfakta: ”Twinless”
Regi: James Sweeney
Medverkande: James Sweeney, Dylan O’Brien, Lauren Graham
Genre: Dramakomedi
Längd: 1 timme 40 minuter
Premiär: Visas på Stockholms filmfestival, därefter digital premiär 8 december
MovieZines betyg: 4/5