Hösten 2018, nästan två år efter att Obama-familjen flyttat ut ur Vita huset, publicerades Michelle Obamas självbiografi ”Min historia”. Boken blev en storsäljare och följdes av en bokturné runtom USA och världen. I Netflix-dokumentären med samma namn får vi följa henne under turnén och tillbaka genom hennes liv.
Michelle Obama växte upp i en arbetarklassfamilj i södra Chicago. Därifrån tog hon sig vidare till Princeton, Harvard, ett jobb på en juristfirma (där hon träffade Barack) och till slut till Vita huset. Det är uppenbart att hon levt ett spännande och fascinerande liv, men tyvärr tar sig dokumentären aldrig längre än till ytan.
Filmen är uppbyggd på så sätt att den växlar mellan klipp från liveföreställningar, glimtar av arbetet runt turnén, korta intervjuer med Michelle själv och hennes familj, anställda och vänner, och möten hon har med både unga studenter och high school-elever.
Det tar en stund innan vi börjar närma oss Michelle, och först ser det mest ut att handla om att visa upp vilka dedikerade fans hon har: med människor som börjar gråta när de tar i hand eller andra som vinkar till henne var hon går. Tagna ansikten i publiken när hon talar.
När det är avklarat berättas Michelle Obamas liv i mestadels kronologisk ordning. Vi får höra fint berättade historier om hennes motgångar i unga år, om känslan av att inte passa in på ett universitet dominerat av vita studenter och om tiden inom juridiken. Efter mötet med Barack leder samtalen in på familjeliv och parterapi, om att dras in i en presidentkampanj utan att riktigt hinna förstå vad som händer och hur det faktiskt är att leva i strålkastarljuset.
Mycket av det som diskuteras är strävan efter att bli sin egen person, att inte ge upp sina drömmar, att känna sig synlig. För någon som ofta fått stå i skuggan av sin man måste det vara en utmaning. Och man förstår också hur mycket hon har fått kämpa för sin egen integritet, mot hatet som kommit utifrån och känslan av aldrig få göra misstag. Det är också här som dokumentären är som mest intressant; när vi får se människan inunder, Michelles tankar och drömmar.
Det blir klart hur begränsande det är för den egna personen att befinna sig i en sådan maktposition, särskilt som den första svarta familjen i Vita huset. Många ville inte ha dem där, och de fick kämpa för att inte säga fel sak, göra fel sak. Pressen av att göra allting perfekt hägrade över dem.
Kanske är det den mediaträning som Michelle Obama måste ha genomgått under åren, men något i filmen skapar en distans. Man får en känsla av att inte riktigt förstå vem hon är, och historierna om barndomen och Barack känns inövade. I stället för att stanna kvar vid det som fascinerar, Michelles tankar och känslor, allt hon åstadkommit, läggs i stället alltför mycket tid på turnén. Aldrig får man höra något konkret om vad hon faktiskt arbetar med, möjligen för att de antar att den som tittar redan känner till det. I stället hamnar fokuset alltför mycket på ointressanta saker runtomkring.
Det som faktiskt lyser igenom distansen är Michelles oerhörda pondus och tro på framtiden. Att höra henne prata med olika ungdomar om att synas och höras ger ett starkt intryck. Det är också lätt att förstå hennes största drivkrafter: att sprida hopp och använda sin plattform till att göra världen bättre.
Att där finns en sådan kraft, vilja och hopp i henne efter att ha sett så mycket av världen är inspirerande, och det är fint att se hur viktig hon är för andra människor, framför allt för många afro-amerikanska kvinnor. Det lyser av beundran ur människornas ögon filmen igenom, i allt ifrån åskådarna till dem som arbetar omkring henne. Hon har blivit en symbol för en nyare version av den amerikanska drömmen.
Dokumentären om Michelle Obama visar upp grunddragen av hennes historia, och det förtjusande och kraftfulla i hennes personlighet samtidigt som man förstår hur svåra åren vid makten faktiskt kan vara för en människa. Men den tillåter aldrig tittaren att komma riktigt nära, utan håller en på armslängds avstånd. Det blir en dokumentär om sakerna på ytan, och kanske också en dokumentär riktad till en amerikansk publik.
Alltför lite tid går åt till att faktiskt lära känna Michelle Obama själv, och vad hon gjort, och alltför mycket till att visa andras beundran för henne. Den svarar inte på den mest grundläggande frågan: Vem är hon?
”Michelle Obama: Min historia” finns nu att streama på Netflix.
