Det är inte lätt att vara Daisy Ridley. I ”Star Wars” var hon föräldralös, kidnappades och slogs mot diverse fiender. Den här gången är hon en fönsterputsare (den typen som klättrar på skyskrapors väggar) som kämpar med både en taskig chef och en autistisk bror. Saker å ting blir inte bättre av att radikala miljöterrorister (jepp) tar samtliga gäster på välgörenhetsgala som gisslan. Gissa vem som måste rädda dagen?
Det är lätt att summera ”Cleaner” som en brittisk, kvinnlig ”Die Hard” och svårt att inte se uppenbara liknelser med den och andra, liknande actionrullar. Bitter, ensam arbetarklassare som måste ta hand om släkting av valfri anledning (här autism samt tendens att hacka sina vårdboenden) och så småningom blir ofrivillig hjälte när polisen är oförmögna att hantera en farlig situation.
Detta är tveklöst Ridleys film och hennes chans att bevisa hur hon klarar sig som stabil actionhjältinna utanför George Lucas science fiction-universum. Hon balanserar skickligt karaktärens mer dramatiska och frustrerade känslor med rollen som sammanbiten rövsparkare. Även om det är aningen svårt att köpa henne som ex-soldat (lite som Michelle Pfeiffer som marinkårssoldat i ”Farliga sinnen”) så kommer hon galant undan med hedern i behåll.
Resten av filmen är möjligtvis ingen katastrof men inte heller något som ger känslan av annat än ”direkt-på-video”. Det är en film som tar lite för lång tid att komma igång – Ridley hänger utanför ett fönster första halvan av filmen medan vi spenderar tid med inte alltför intressanta sidointriger och -karaktärer. När det väl börjar hända lite så bjuds det på några hyfsade men relativt lättglömda actionsekvenser av standardsort.
Att man valt just miljö- och klimataktivister som filmens hotfulla terrorister är möjligen spännande och inte minst relevant. Här finns några tänkvärda inslag om människans hot mot planeten och till vilken gräns den är värd att skyddas. Men filmen vågar inte riktigt ta ställning eller fördjupa sig i temat och huvudskurken (Taz Skylar, ”One Piece”) förblir en fullblodad om än karismatisk psykopat.
Man ger sig på några mer eller mindre oförutsägbara twistar, mestadels kring bovar som vänder sig mot varandra och egentligen är så ondskefulla. Några underliga klipp gör att dramatiska dödsscener känns ofulländade eller avfärdade på ett sätt att vi ska strunta i att relativt viktiga sidokaraktärer gått brutala öden till mötes. Det är svårt att tro att Bond-regissören Martin Campbell (”GoldenEye”, ”Casino Royale”) ligger bakom denna. Men kanske är det åldern – gubben är trots allt uppe i 81 år.
Några sevärda, brittiska birollsskådespelare hjälper även om Clive Owen som filmens tyngsta namn har en oväntat tidsbegränsad roll. Debutanten Matthew Tuck imponerar som Ridleys bror, Ruth Gemmell (”Penny Dreadful”) och Ray Fearon (Harry Potter-filmerna) är de tacksamt sansade poliserna på nere marken och Lee Boardman (”Rome”) effektivt slemmig företags-VD.
Men i slutändan är det Ridleys film och ytterligare ett bevis på både hennes talang och kompetens som actionstjärna. Är det en framtida klassiker inom sin genre? Absolut inte. Men det funkar troligtvis som lättsmält tidsfördriv en regnig sommardag för en mindre kräsen tittare.