I ett pastellfärgat hus på en soldränkt gata flyttar de in, Sven och Göran Skoogh. Medan grannarna lite obekvämt skruvar på sig på sina verandor, inreder de varsamt barnkammaren där deras kommande barn snart ska flytta in. Sven och Göran har blivit godkända som adoptivföräldrar, och de kunde inte vara lyckligare. Men så en fredagseftermiddag knackar Patrik på, och är allt annat än den laglydige, öppensinnade 1,5-åring de hade lovats.
Patrik är 15, har grov misshandel i bagaget och ett ordförråd begränsat till ”jävla pedofil”, och förklarligen inte helt nöjd med sin nya situation. Det är heller inte paret Skoogh, som inser att de måste lösa missförståndet så fort som möjligt – efter helgen. Till dess får de gömma alla knivar, sova i skift och helst låsa in den lille ligisten, men han får hur som haver stanna i ett par dagar. Och på film vet vi ju att det oftast för med sig bra saker, i slutändan.
Hade det inte bara varit för härligt att få sätta betyget 1,5 på en film med titeln ”Patrik 1,5”? Fyndiga rubriker har snurrat i min skalle i en vecka. Men det här visade sig vara så långt ifrån den pinsamma humorn jag befarade, som man kan komma. Är inte det här höstens charmigaste svenska romkom, så vet jag inte vad. De regnbågsglittrande förtexterna är nog det enda avskräckande stereotypa här. I Lemhagens regi känns det som världens mest naturliga grej att göra en dramakomedi av den här typen utan fjollor i huvudrollerna, usla skämt på deras bekostnad eller moralkakor av jumbosize. Var har du hållit hus i alla dessa år, Ella?
Med ett fräscht bildspråk och lagom skruvade biroller (inte helt i ”Drömprinsen”-klass, men på god väg) ska nämnas att ”Patrik 1,5” inte heller ser sådär tråksvensk ut. Alltid värt beröm. Våra tre huvudroller är däremot förvånansvärt charmiga och nyanserade. Lättast att bli förälskad i, tjej som kille, är Gustaf Skarsgårds karaktär. Ovanligt generösa manussidor ger honom ett brett känslospektrum att leka med.
Möjligen har Göran sett ”Sex and the City”-filmen två gånger för mycket, när han plötsligt dumpar Sven och spenderar sedan hela andra akten med att längta tillbaka till sin man. Men det är som att vi känt honom i åtta år och inte en halvtimme, man lider och gläds med honom i varenda scen. Och debutanten Tom Ljungman? Filmens Patrik påminner mer om en ilsken chihuahua som kan skälla och ha sig hur mycket han vill, man vill ändå bara klappa honom på huvudet och småle. Hans dragning till Görans passion – blomsterfix i trädgården – upptäcks kanske lite väl tidigt för att göra Patrik till en övertygande ungdomsbrottsling. Det gör inget, i en må-bra-film är det tillåtet.
Jag hade först en tanke om att skriva den här recensionen utan ord som ”homokomedi” eller ”gaypar”. Det vore väl trevligt med ett så pass tolerant samhälle där ett vanligt äkta par eller familj kan bosätta sig i en idyllisk förort, eller figurera i en romantisk komedi utan att få en stämpel i pannan. Då är det bra med filmer som ”Patrik 1,5”, som påminner både öppensinnade som inskränkta Svenssons om att de kan finnas närmare än du tror. Och är faktiskt, för det mesta, rätt harmlösa.
