Charmiga och skojiga sidekicks

Vad vore animerad film utan sidekicks? Ja, ordentligt tråkigare kan man lugnt säga. Från de sju dvärgarna i “Snövit” till Olaf i “Frost” – komiska sidekicks har alltid inte bara lättat på trycket i dramat utan även stulit showen från de ofta rätt torra huvudpersonerna.


Minionerna är fortfarande charmiga och det är ett underhållande äventyr. Men till skillnad från exempelvis Pixar finns här ingen riktig poäng, budskap eller karaktärsutveckling. Det är fånerier för fåneriernas skull, och blir därmed en film mer riktad till mer till de små än den blandade målgruppen som “Dumma mej” riktade sig till. Inget ont om filmer för små barn men det känns lite väl simpelt denna gång även om det är skoj- och charmnivån är hög.

Någonstans kring “Lejonkungen” och Timon & Pumbaa kom Hollywood på den ur ekonomiskt perspektiv briljanta idén med spin-offs. Det vill säga ta kul bikaraktärer och mjölka deras popularitet i deras egna TV-serier och direkt-på-video-filmer. Tiden har nu kommit till för “Minioner”.

Minionerna är de gula, hängselbyxförsedda gubbarna från “Dumma mej”-filmerna. Å ena sidan känns det rätt självklart att de får en egen film med tanke på att de tveklöst var det roligaste i två av de senaste årens populäraste animerade filmer. Å andra sidan är det aningen riskfyllt – de dialogbefriade, underliga figurerna är klonade i hundratal och har inte mycket till personlighetsdrag.

Så inledningsvis är det väldigt uppfinningsrikt – och roligt – hur man utvecklat minionernas bakgrundshistoria som förhistoriska varelser i ständig jakt på en ledare. Här finns historiska referenser för de vuxna och tillräckligt med slapstick för de små. Snart hamnar våra livfulla men naiva huvudpersoner i klorna på världens första kvinnliga superskurk – Scarlet Overkill.

Någonstans här börjar filmen halta en aning. Man annonserar stolt att skurken är just kvinnlig men i övrigt sticker hon inte ut alltför mycket från andra, animerade skurkar som vill ta över världen (i detta fall att stjäla brittiska drottningens krona). Sandra Bullock och Jon Hamm, som hennes slemmiga man, är välvalda röstskådespelare och underlättar minionernas egna brist på riktig dialog. Den hopslängda blandningen av ord från diverse icke-engelska språk blir stundtals rätt tjatig.