”Bring Her Back” bjuder på snyggt filmfoto, fina skådisinsatser, och ett familjärt men underhållande upplägg. Filmens essens är mer thriller än terror, men lyckas leverera tillräckligt med blod och splatter för att (förhoppningsvis) hålla skräckfilmsfantaster nöjda.
En känsla av ruvande obehag
Syskonen Andy (Billy Barratt) och Piper (Sora Wong) skickas iväg för att bo hos fostermamman Laura (Sally Hawkins, “The Shape of Water”) efter att deras pappa dör. Piper är blind och hennes storebror är van vid att se efter henne. Så han övertalar handläggaren att de ska få bo ihop, även om Laura är mest intresserad av flickan.
Men hemma hos Laura bor även Ollie (Jonah Wren Phillips), ett zombieliknande barn som inte pratar, bara stirrar. Han hålls instängd i sitt rum och får inte släppas ut. När han ändå lyckas ta sig ut i trädgården kramar han om husets katt lite för mycket, lite för hårt, vilket ger en illavarslande start på vistelsen. Överlag är filmen mer ruvande obehag än ren skrämsel.
Fantastisk Sally Hawkins tar till häxkraft och magi
Phillips gör en minnesvärt intryck filmen igenom trots bristen på ord, men Hawkings rollprestation som Laura är en av de stora behållningarna här. Liksom Frances McDormand är hon en skådis vi aldrig någonsin ser i ett oäkta ögonblick. Lauras skeva mentala hälsotillstånd uppenbaras här naturligt utan minsta lilla ansträngning, och förmedlar tidigt att vi inte har att göra med en stabil person. Men vad är det hon är ute efter då?
Kärnan i berättelsen är, liksom i många andra skräckfilmer allt ifrån Stephen King/Mary Lamberts “Jurtjyrkogården” till Thea Hvistendahls “Hanteringen av odöda”, saknad och sorg. En hjärtskärande tomhet som går utanför allt förnuft, som får människor att vända sig till häxkraft och magi för att få deras älskade barn, djur, eller partner tillbaka. För det visar sig snart att även Laura haft en blind dotter i samma ålder som Piper…
Något är fel här, men ingen tror mig
Berättelsen kryper framåt i en mörk ”något är fel här, men ingen tror mig”-anda där den ena bisarra situationen avlöser det andra. Ibland lyser den röda tråden upp vägen klart och tydligt, andra gånger känns det som poänglösa avstickare, vilket gör att helheten inte upplevs som helt tajt. Särskilt i scenerna mellan Laura och Andy, men även vad gäller Ollies förmågor.
Men händelseförloppet binds samman av det visuellt drömlika filmfotot; ibland suddigt ljus och mörker sett genom Pipers ögen, andra gånger närbilder på vatten, som regnet mot fönsterrutan, plaskandet genom pölar på marken, och den kusligt ruvande poolen som sakta fylls med regnvatten. Det är som om vattnet själv är en av filmens centralfigurer, som obönhörligt och med uråldrig kraft leder händelseförloppet mot annalkande katastrof.
Australiensiska bröderna Danny & Michael Philippou har skapat en vacker och nervkittlande uppföljare till “Talk to Me”, men det är inte en film som är intresserad av alltför ingående förklaringar.
Vissa saker funkar, andra väcker dessvärre bara fler frågor. Man får lämna vänstra hjärnhalvan hemma och bara åka med. För filmen har nog med splatter, spänning, och kusligheter för en underhållande skräckfilmsupplevelse.
”Bring her Back” får svensk biopremiär 1 augusti 2025.