Skräckrebooten av älskade barndomsfigurer fortsätter. Plågsamt usla ”Winnie-the-Pooh: Blood and Honey” gjordes enbart för att utnyttja hur första boken om Nalle Puh blev allmän egendom och utgjorde startskottet för det så kallade Twisted Childhood Universe.
Efter ”Winnie-the-Pooh 2” och den relativt uthärdliga ”Peter Pan’s Neverland Nightmare” (som kom tidigare i år) är det nu dags för Disneys älskade rådjur att få en dos monster-makeup. Den är dock inte så söt som Felix Saltens originalbok från 1923 eller Disneys animerade filmversion från 1942.
Bambis hämnd – blodig och ambitiös
Här är huvudkaraktärerna en mamma (Roxanne McKee, ”Game of Thrones”) med ung son (Tom Mulheron, ”Casualty”) som är på väg till middag med pappans (oväntat) dysfunktionella familj. Efter en bilolycka blir de jagade av det muterade titeldjuret som är ute efter blodig hämnd.
Ska man finna en gemensam nämnare med dessa skräckfilmer baserade på barnsagor, är det att det finns en förvånansvärt seriös ambition. Dessa är trots allt brittiska filmer som – på gott och ont – saknar den amerikanska glimten i ögat vi finner i exempelvis Death of a Unicorn.
Man kan tycka att de, särskilt denna, kunde ha behövt lite mer humor och kanske inte ta sig själva på så överdrivet blodigt allvar. För den här filmen är lika mycket fånig monsterfilm som familjedrama om skilsmässa och frånvarande föräldrar.
En film för Greta Thunberg?
Här ska också vävas in samhällskritiska budskap om djurrättigheter och miljöförstöring – är detta en film för Greta Thunberg? Inte oväntat funkar detta mindre bra och är svårt att ta på allvar. Det är trots allt en film om mördar-Bambi.
Det som funkar bättre i rent underhållningssyfte är just all Bambi-action med generöst slafsigt splatter och blod. Här finns både jaktscener i tacksamt tempo och kreativa, utstuderade dödsscener.
Det är knappast som om James Cameron eller Michael Bay behöver vara oroliga. Mycket är halvdant gjort och motsvarar den låga budgeten. Specialeffekterna varierar från hyfsade till billig CGI.
Skådespeleriet är knappast av Oscarsklass heller, även om ensemblen tar i från tårna på ett sätt som gör att man undrar om de vet vad för typ av film de är med i. Det är mestadels okända aktörer förutom McKee, och reality-fans kan känna igen Samira Mighty (”Love Island”, ”X Factor”).
Bambi själv förblir ett ganska anonymt B-filmsmonster som frustar, grymtar och sliter ihjäl sina offer på brutalaste möjliga sätt. Inte mycket lämnas åt fantasin. Lite slasher-repetitivt blir det, med offer efter offer.
Samtidigt erbjuds några relativt oväntade twistar. Det är ingen berättelse som direkt imponerar, men det finns – liksom i de andra filmerna – en kittlande ambition att göra något mer och större än en lättglömd B-skräckis.
Stampes återkomst
Det märks främst i den bästa och roligaste scenen, när en karaktär möter Stampe – kaninen och Bambis bästa vän ur originalfilmen. Betydligt mindre söt och mer skrämmande här, med ett gäng attackerande kaninvänner.
Scenen liknar nästan en medveten (?) parodi på sekvensen i ”The Lost World: Jurassic Park” när Peter Stormare blir mellanmål till en flock små dinosaurier. Det redan halvhöga underhållningsvärdet hade definitivt kunnat höjas en nivå med mer av denna typ humor och inspiration.
”Bambi: The Reckoning” är trots sitt bisarra upplägg egentligen en ganska typisk mellanfilm. Den levererar det man kan förvänta sig av den, har lagom med kul medan den gör det, och är ljusår bättre än ”Winnie-the-Pooh: Blood and Honey” eller exempelvis ”Sharknado” (vilket inte säger mycket).
Den är däremot inte så kul som den skulle kunna vara och förvånansvärt konventionell. Med tanke på så mycket sevärt skräckfans erbjudits på bio i år, så kan du nog vänta till streaming om du är riktigt nyfiken.