Miles Teller spelar Andrew, en driven tonåring som drömmer om att bli en lika briljant jazzmusiker som sina förebilder. Han lyssnar på några av genrens största namn och spenderar själv dagarna på landets finaste musikskola. Här upptäcks han av Terence Fletcher, den fruktade ledaren för skolans högt ansedda jazzband. En stor möjlighet öppnar upp sig för Andrew, men frågan är vad han är villig att betala. Hos Fletcher tolereras inget mindre än blod, svett och tårar (bokstavligen), och minsta misstag kan få en utkastad.
”Whiplash” är som en blandning av ”Fame” i ett skolband, och valfri armérulle. J.K. Simmons hade lätt skrämt livet ut alla de sergeanter vi minns från filmer som ”Full Metal Jacket”. Det är ingen underdrift att säga att han stjäl varenda scen han är med i, med sina långa haranger av innovativa förolämpningar.
Miles Teller är i jämförelse lite blek som karaktär, men minst sagt hängiven som skådis. Han ger 110 procent bakom trummorna, en roll han var född till att spela (Teller spelar själv trummor sedan många år). Scenerna mellan dem är både många och kan vara lika roande som plågsamma – det rör sig inte om någon feelgoodkomedi, snarare ett drama (med lätt inslag av psykopatthriller) om ambitioner och driv.
När vi däremot följer Andrew på hemmaplan, med pappan (Paul Reiser känns igen från ”Galen i dig”) eller i hans försök att närma sig tjejen i biografkassan, det är där tempot avtar. Värst är den obefintliga kemin mellan Andrew och Nicole. Den flyktiga romansen hade kunnat skippas helt, men bidrar den också till att visa vad vissa är villiga att offra för att uppnå andra drömmar.
Trots dessa missar visar Damien Chazelle (manusförfattare till bl.a. kommande thrillern ”Grand Piano”) på mycket talang i att skapa mångbottnade karaktärer som fascinerar, och konflikter som känns.
Att ”Whiplash” kan få vem som helst att börja älska jazz är inte heller fel.