Då och då ger sig skådespelare på att regissera. Ibland är det så nya stora filmiska röster kläcks, se bara på Greta Gerwig eller Bradley Cooper. Ibland faller filmerna snabbt i glömska.
Nu är det Adam Pålssons tur, och jag vet inte riktigt vad vi ska göra med resultatet. ”Bara till jul” är inget mer än vad den utger sig för att vara, en kompetent utförd romantisk julfilm på Netflix.
Systrarna Félice och Happy Jankell spelar – passande nog – två systrar som har vuxit upp i en liten småstad utan namn.
Mathilda (Félice) har stannat kvar i stan, är fortfarande tillsammans med sin hockeyspelande pojkvän sedan 14 år (Anastasios Soulis) och planerar att ta över föräldrarnas lilla lanthandel. Samtidigt kan hon inte ljuga för sig själv: Hon längtar bort.
Freddie (Happy) är hennes motsats. Hon har flyttat till Stockholm, lever storstadslivet i sus och dus och jobbar med influencers. Snart ska hon bli delägare i sitt företag. Samtidigt håller hon på att bränna ut sig och innerst inne är hon djupt olycklig.
Strax innan jul faller det sig på det viset att systrarna får byta plats.
Mathilda får rycka in som florist på NK. Freddie måste hem och vila upp sig efter ett sammanbrott. Kanske har de ett och annat att lära sig av varandras liv.
Om det låter som en ganska skamlös kopia på ”The Holiday” är det också för att det är det. Såklart får systrarna varsin kärlekshistoria. Såklart kommer de ångra sina livsval och såklart kommer känslorna till slut behöva välla ut.
Christian Fandango är en av höjdpunkterna
Nej, ”Bara till jul” bjuder inte på många överraskningar. Det är en julfilm som spelar efter alla bokens regler. Det är lättsmält Netflix-underhållning, men det betyder inte att den helt saknar charm.
Den stora höjdpunkten är alla scener mellan Félice Jankell och kärleksintresset spelat av Christian Fandango (”Doktor Glas”). Båda har komplicerade förutsättningar, men kemin går inte att förneka för någon av dem. Här bränner det till på riktigt.
Det gör det också i scenerna mellan systrarna Jankell, som dock av förklarliga skäl är rätt få.
Att kärlekshistorian mellan Happy Jankell och hennes gamla flamma spelad av Celie Sparre bleknar i jämförelse är inte skådespelarnas fel. Däremot saknar historien i sig den puls som finns i dess stockholmska motsvarighet.
Det är i de här lite nervigare scenerna mellan skådespelarna som filmen blir som bäst. Det är inte förvånande med tanke på den skådespelare som också står bakom kameran.
Världsbilden hämtad från romantiska komedier
Själva filmskapandet är långt ifrån lika levande. Världen är så långt ifrån verkligheten att det blir svårt att känna igen sig.
Julbelysningen är så extremt glittrig. Småstaden så innerligt mysig och liten. Storstaden så stressig och julfirandet så älskligt. Kläderna är så snygga, och känslorna så tillrättalagda.
Det känns helt enkelt som att Pålsson och teamet har struntat i att inspireras av verkligheten och lutat sig helt och hållet mot tidigare julfilmer. Samtidigt som den inte riktigt tillför något nytt i genren.
Särskilt scenerna i den namnlösa småstaden på ”ön” känns oförankrade i verkligheten. Där blir det som allra mest uppenbart att filmens världsbild är hämtad från brittiska rom-coms snarare än det verkliga Sverige.
Det behöver ju inte finnas något fel i allt det här. I sådana här tider är det så många av oss som helt enkelt vill pusta ut efter en hektisk jobbvecka med lite glögg och pepparkakor och låta sig smittas av lite julkänsla.
”Bara till jul” får det jobbet gjort. Att det dessutom finns några enstaka spridda scener som har lite riktig nerv är ju bara en fördel.
Julmyskänslan infinner sig och sedan försvinner minnet av filmen i samma stund som glöggen är urdrucken.
Kalla mig grinch, men personligen tycker jag att vi kan sikta lite högre än så.
Snabbfakta om ”Bara till jul”
- Regi: Adam Pålsson
- Skådespelare: Félice Jankell, Happy Jankell, Christian Fandango, Celie Sparre, Anastasios Soulis
- Genre: Drama / Komedi
- Speltid: 103 minuter
- Netflix-premiär: 12 november 2026
- MovieZines betyg: 2 av 5
