Den 63-åriga hemmafrun Britt-Marie spenderar dagarna med att städa, tvätta och laga mat åt sin lika träiga make (en mustaschprydd Peter Haber) sedan 40 år tills hon upptäcker att han varit otrogen. Hon tar sitt pick och pack för att hamna i hålan Borg där hon slumpmässigt får jobb som fritidsledare och fotbollstränare åt en mindre grupp barn. Invänta kulturkrock och nyfunnen livsgnista.
Tuva Novotny är en av manusförfattarna till sin svenska regidebut som bygger på Fredrik Backmans roman och utan att ha läst boken så kan man gissa att originalhistorien är aningen vassare än denna trivsamma, charmiga men lätt inställsamma film. Konflikter och dess lösningar annonseras tidigt och här finns egentligen ingenting som direkt överraskar.
Det är tack vare August som filmen puttrar på fint och är svår att ogilla. August porträtterar subtilt och felfritt den svenska, sura och humorlösa Tanten som snörper på munnen och uppgivet suckar högt vid obekväma situationer. Man känner igen den envist sansade Britt-Marie som valfri skolfröken, granne eller tant på bussen och därmed är det desto lättare att ryckas med i glädjen när hon finner lycka och mening med livet.
Å ena sidan är det lite förutsägbart att Britt-Marie förpassats till en tvätt- och städmaskin vilket bland annat motiverar ett städmontage som taget ur en 80-talskomedi. Å andra sidan bidrar det till en realistisk karaktär som symboliserar en äldre kvinna som fastnat i hemmafru-facket och tvingas konfrontera sin egen vilja när hon plötsligt står på egna ben.
Både vår huvudperson och stjärna förtjänar dock ett starkare manus då såväl dialog och trovärdighet (möjligen mer en fördom om hur småstäder helt saknar byråkrati) haltar stundtals. Filmens största hjärta och värme utvinns från Britt-Maries relation med barnen hon finner sig inspirerad av men fokuset skiftar lite för ofta till en påtvingad romans med en fånig polis.
Men vi gillar ändå Britt-Marie, och det är en fröjd att få se August ges det komiska utrymme hon förtjänar. Premissen med en sur tant i rampljuset är bättre än det ojämna manuset levererar men filmen överlever tack vare sina tacksamma fniss och ett å annat snyftmoment. Och vi kan alltid hoppas att detta är början på en ny trend med härligt sura sextioplustanter på film.