Året 2025 och en värdig frihetshjälte från en mindre nation – (spelad av en dansk!) som står upp mot en korrupt stormakt känns väldigt nu. Och egentligen – varför inte? Den schweiziske frihetskämpen Wilhelm Tell stod upp mot en nationalistisk och despotisk stormakt och blev en myt som spinner över sekler.
I filmens brokiga galleri samlar brittiske regissören Nick Hamm skådisar av alla slags bakgrunder och dialekter – en symbol för den frisinnade och moderna mångfald som kännetecknar filmens hjältar.
Fanns Tell i verkligheten? Det vet vi inte. Men berättelsen om världens främste armborstskytt som tvingades att skjuta ett äpple från sonens huvud ”på hundra meters håll” känner vi igen. Ångesten. Urladdningen. Prickskyttarkungars eget Mondoögonblick.
Det är också just där ”William Tell” tar sin början – med en närbild på Claes Bangs koncentrerade ansikte innan han fyrar av den ödesdigra pilen, omgiven av närapå filmens samtliga karaktärer, alla helt hypnotiserade av ögonblicket.
Det är ju ganska rakt på näsan men samtidigt kan åtminstone jag inte låta bli att ryckas med i detta färggranna spektakel till medeltidsaction som lyckas underhålla – då och då. Som actionfilm är ”William Tell” ganska ambitiös – men alla delar håller inte måttet.
Blodet flödar ymnigt och lemmar både flyger och far – men någon ”Game of Thrones”-nivå är inte i sikte – för det är filmen alldeles för camp. Något som till stor del beror på en medvetet Shakespeareartad och teatral dialog baserad på Schillers 1800-tals pjäs om Tell. Det är den filmen är baserad på – på gott och ont.
Bang porträtterar habilt sin motsträvige pacifist till hjälte och har en väderbiten utstrålning i sitt kortklippta hår men bleknar i närvaron av filmens antagonist – den alldeles ljuvligt osympatiske Gessler – en dryg och kalkylerad streber som ser ner på kvinnor, vanligt folk och i stort sett alla som inte är österrikare.
Han leder den habsburgske kungens styrkor i syfte att krossa all tillstymmelse till schweizisk självständighet. Connor Swindell spelar sin självgode översittare till skurk med föredömlig bravur. Faktum är att han stjäl showen i filmens första hälft där hans ränker och ondska kommer mest till sin rätt innan luften går ur. Flankerad av en betydligt faddare Ben Kingsley som spelar rollen halvsovande och med en komisk ögonlapp som passat bättre i en serietidning än i ett periodstycke.
Det är också filmens första del som bjuder på de häftigaste sekvenserna för actionfans – karismatiske tuffingen Sam Keeley har i en brutalt scenstjälande fight i badbalja och Solly McLeod (och hans duktiga stuntman) i en spektakulär kampsekvens med lie(!).
Hade resten av actiondelen varit lika strålande hade man gjort vågen – men resten är nu tyvärr inte fullt lika engagerande. Berättelsen om Tell är med sina 2 timmar knappast kort men här ska det hinnas med scener från schweiziska tavernor med inspirerande frihetsmöten, illasinnade dekret vid österrikiska hov, Tells familjeliv med sin kapabla hustru (som i filmen är av morisk härkomst i en inkluderande anda) och förvecklingar vid schweiziska hovet.
Åtminstone det senare hade kunnat kapas – hoppandet mellan de många karaktärerna gör att engagemanget för de enskilda begränsas. Ibland blir det litet segt – en hädelse i actionsammanhang.
William Tell har ett välmenande budskap och slår ett slag för frisinnad mångfald med modiga protagonister som inkluderar olika hudfärger, dialekter och kön. Jag håller på dem och deras frihetsvision – ett ideal som känns mer vitalt än någonsin i en värld av USA 2.0. Att ge storhetsvansinniga rasister och mansgrisar på snoken känns bra och rätt.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att filmen hade tjänat på kapade scener och (bleka) karaktärer, en större fokus på Keeley som är som gjort för genren och en nertonad teatralitet – och det säger jag som stort fan av Shakespeare.
Men blir den hintade uppföljaren med den vettvilligt korsfrälsta drottningen av klagar jag inte. Agnes ser ut att bli så fabulöst pervers att självaste Gessler hamnar i skugga.
Och scenen med äpplet? Den hade kunnat bli lika ansträngd som filmens försök till ”Pirates of the Caribbean”-action med omaka paret Bang och Ellie Bamber (som gör sig bättre som trotsig adelsdam än actionhjältinna).
Med hela ensemblen på plats och med all uppbyggnad och alla dialekter och manér lyckas äppelscenen ändå nå målet och få upp publikpulsen. Ett äpple spetsat med en frisk bismak av demokratiska ideal.