Ofta klagar jag på att filmer nuförtiden har för lite färg. Det känns som att det blivit en trend att ha en gråskala, något bland annat den senaste ”Vaiana”-trailern kritiserades för. “Arco”, däremot, kan man inte klaga på. Inte gällande färgkontrasten i alla fall. Filmen ser grym ut, och lägger stor vikt på regnbågsmotivet, men hade kunnat vässa sin berättelse ytterligare.
Narrativet och liknande berättelser
“Arco” följer den tioåriga titelkaraktären Arco Dorell, som kommer från år 2932. När han stjäl sin systers tidsresande regnbågs-mantel för att se dinosaurier, så transporteras han av misstag till år 2075, där han fastnar. Den tioåriga Iris ser honom krascha i skogen, och de två börjar bilda en vacker relation. Polisen, som år 2075 består av robotar, börjar att jaga Arco, samtidigt som han med hjälp av Iris försöker att återvända till sin egen tid.
Berättelsen efterliknar i sitt skildrande av barnasinnet bland annat Hayao Miyazakis “Ponyo och klippan vid havet” (2008). Genom att balansera en genuin förundran över världens mysterier med djupare frågor om familjeliv lyckas Bienvenu med “Arco” betona ett helt färgspektrum av känslor. Och det är svårare än det låter.
Det finns även kopplingar att dra till Spielbergs “E.T. the Extra-Terrestrial” (1982) i fokuset på tematiken om “den andre”. Filmen använder sig av karaktären Arco för att representera vikten av att lära känna det okända, och att undvika att döma varandra. Det är ett centralt tema, som inte är ovanligt men som vår moderna värld kanske ändå behöver mer av.
I kontrast med detta leker “Arco” även med tanken att det är svårt att hjälpa någon som man inte förstår. Till exempel försöker Iris vid ett tillfälle hjälpa Arco, men eftersom att hon inte förstår att han är från framtiden så gör hon istället situationen mycket värre.
Ibland snuddar just den diskussionen tyvärr vid en mer problematisk slutsats: att människor som är olika inte riktigt kan höra ihop. Filmen försöker att aktivt undvika den slutsatsen, men delar av intrigen hamnar farligt nära den, särskilt i slutet.
Regnbågs-estetiken är filmens grundpelare
Den har fått välförtjänt uppmärksamhet från kritiker såväl som allmänheten, och blev på årets Oscarsgala nominerad för Bästa Animerade Film. På Rotten Tomatoes står den på en stabil 93%. Många lyfter fram filmens visuella element, och det med rätta.
Estetiskt sett är filmen väldigt vacker. De mättade färgerna strålar från skärmen och regnbågs-motivet omsluter världen både rent diegetiskt inuti filmens värld och för åskådaren. Jag gillade personligen kombinationen av karaktärsdesign i anime-stil med klassisk handritad animation. Det ger en känsla av konstnärligt djup, även om valet av låg bildhastighet inte alltid var min favorit.
Vissa har uppmärksammat den fantastiska rollistan i den engelsk-dubbade versionen, som inkluderar bland annat Mark Ruffalo, Natalie Portman, Will Ferrell, och Andy Samberg. Samtidigt vill jag uppmuntra folk att se det franskspråkiga originalet – där jag kände en mycket större närhet till karaktärerna. Oscar Tresanini passar verkligen som titelkaraktären Arco, och överlag stöttar jag alltid att se filmer på deras originalspråk. Flera nyanser förloras annars i översättningen.
“You know when you truly love someone – the most important thing is making them happy”. – Arco
Vackert klimatfokus i en banalt stereotypisk berättelse
Filmen är tyvärr inte alltid unik, utan följer ett narrativ som vi känner igen väl: ett barn som träffar någon (exempelvis en utomjording) som alla andra vuxna inte förstår sig på. Utomjordingen kraschar i skogen och bara den unga tjejen märker – något vi sett flera gånger, bland annat i “Lilo & Stitch” (2002).
Filmens tematik kontrasterar alltså en utopisk framtid med ett år 2075 som verkar mer dystopiskt. Detta gav mig insikter om att framtiden kanske först blir mörkare, men att det inte innebär att det inte blir ljusare igen. Regissören Ugo Bienvenu verkar vara optimistisk och fylld med hopp i ett försök att förmedla behovet av samarbete för en bättre värld.
Klimatet är i stort fokus, men också barnens roll i samhället. Barn, oavsett om de lever 2932 eller 2075, karaktäriseras av likande drag, och kan finna varandra oavsett tidsålder. Om man kombinerar namnen Arco och Iris så får man Arcoíris – det spanska ordet för regnbåge. Filmen visar att världen behöver båda.
Trots djup tematik fann jag även en komisk underton, som i mitt tycke ibland hade kunnat få ännu större fokus i filmen. Skämten träffar inte alltid, och är inte särskilt minnesvärda. Om jag jämför med till exempel “Järnjätten” (1999) så kombineras där barnasinnet med en mer realistisk komedi. Ett barn drar ofta rätt unika skämt, något som jag önskade spelade en större roll i “Arco”.
Filmen är värd att se trots brister
Oavsett tidsålder, och oavsett ålder, tror jag att man som åskådare kan lära sig något nytt av att se filmen. Men framförallt är “Arco” inte någon direkt propaganda för ett särskilt perspektiv, utan en diskussion av teman som alla människor delar. Situationen som vår värld befinner sig i, och hur den kan se ut i framtiden. Det sprider hopp, och filmen visar på att just barnen är ett hopp för framtiden. Att vi kan ha en värld med regnbågens alla färger.
Till oss som kanske är äldre gäller det att dela detta hopp om framtidens generationer. Att våga ge dem ansvar och att lyssna. Det är viktigt, något filmen är tydlig med.
Trots att “Arco” ibland går vilse i sitt narrativ, och använder troper som varken är unika eller engagerande, så lyckas den förmedla detta budskap. Och dessutom på ett visuellt enastående sätt. Är detta något du söker i en film så gör den sig perfekt för en biokväll med familjen.
Snabbfakta om ”Arco”
- Regi: Ugo Bienvenu
- Röster: Oscar Tresanini (Arco), Margot Ringard Oldra (Iris), Alma Jodorowsky, Swann Arlaud, Vincent Macaigne, Louis Garrel, William Lebghil, Oxmo Puccino
- Genre: Animerat äventyr / fantasy / sci-fi / familjefilm
- Speltid: 88 minuter
- Svensk åldersgräns: 11 år (från 7 år i vuxens sällskap)
- Svensk biopremiär: 14 augusti 2026
