”The Mummy” från 1999 med Brendan Fraser i huvudrollen var en stor favorit på videobandspelaren när det begav sig. Det härliga matinéäventyret var spännande och lagom skrämmande, för en kille i tidiga tonåren som inte riktigt vågade sig på regelrätta skräckfilmer.
Nu över 25 år senare är regissören Lee Cronin (”Evil Dead Rise”) tillbaka med en nytolkning av klassikern. Den har nästan alla beståndsdelar som den gamla rullen som blodiga bandage, uråldriga sarkofager, irriterande sandstormar och krälande skarabéer.
Det är dock en väldigt annorlunda filmupplevelse som skulle lämna mitt fega tonårsjag med sömnlösa nätter och mardrömmar.
Lee Cronin visar att barn är läskiga
”The Mummy” börjar precis där man kan förvänta sig – i den ogästvänliga öknen i Egypten. Här möter vi den amerikanska nyhetsreportern Charlie (Jack Reynor). Han bor i landet tillsammans med sin fru Larissa (Laia Costa) och sina två barn (och ett till på väg).
En dag kidnappas den äldsta dottern Kate av en mystisk kvinna med koppling till en ännu mer mystisk sarkofag och försvinner spårlöst. Åtta år senare har familjen flyttat till Albuquerque i New Mexiko, där de försöker leva vidare sina liv.
Ett telefonsamtal senare visar det sig att dottern hittats vid liv i tidigare nämnda sarkofag. Familjen får hem den uttorkade dottern i ett katatoniskt tillstånd och försöker göra allt de kan för att allt ska bli som vanligt igen. Så klart går det åt skogen.
Den unga skådespelerskan Natalie Grace gör verkligen en strålande (och skrämmande) insats som den mumifierade dottern. Hon bjuder verkligen på osmakliga scener på löpande band. Filmen lyckas förmedla den kluvna känslan hos familjen, som är både glada och skrämda över att ha fått tillbaka henne.
Det är knappast en läskig skräckfilm i sig, utan snarare en rulle som försöker äckla tittaren med grafiska och obehagliga scener så mycket som möjligt. Det finns en riktigt vidrig scen med tånaglar, som bara är ett exempel på grejer som fick mig att grimasera och vrida mig i biosalongen.
”The Mummy” bevisar verkligen att barn kan vara det läskigaste som finns. Den har nästan mer gemensamt med ”Exorcisten” från 1973 än någon tidigare mumiefilm, med svävande barn och kaskadspyor.
Halvdant skådespel och logiska luckor
”The Mummy” utspelar sig mest i familjens stora fallfärdiga hus i New Mexiko, istället för den egyptiska öknen. Det är klaustrofobiskt och en unik idé, men det blir lite märkligt krock i tonerna. Utöver familjen får vi följa polisinspektör Dalia i Egypten, som försöker ta reda på vad som egentligen hände med Katie.
Det är ett snyggt sätt att nysta i mysteriet, men ett av problemen är att skådespelerskan May Calamawy gör en så otroligt torr insats. Det finns kanske någon poäng med det, men jag fattar den inte.
Det närmar sig även stundtals farligt nära exotism, som när vi får se en stad från fågelperspektiv som ser större ut än många svenska orter beskrivas som ”östra öknen, Egypten”.
Även om det inte utspelar sig till hundra procent i Egypten, tar filmen som sagt alla klyschor kring mumier och stöper om det i ett modernt paket. Jag menar, Egypten har väl ändå mer att ge än öknen och dammiga sarkofager…?
Det känns också som att filmen glömmer sina egna regler ganska ofta. Lösningarna blir därmed många gånger långsökta och lite för lätta. Det blir liksom för smidigt när en universitetsprofessor i arkeologi råkar kunna läsa flera tusen år gamla skriftrullar, bland annat.
Äckligt, ångestladdat och ganska spännande
”The Mummy” är en underhållande och inte minst vidrigt obehaglig skräckfilm, som inte riktigt når upp till de senaste årens höga nivåer som genren har levererat. Jag förstår att poängen med allt äckel är att vi ska känna samma obehag för deras återvändande dotter som föräldrarna, men det blir ofta vidrigheter mest för att chockera.
Sen måste vi prata om Jack Reynor (”Midsommar”). Han har helt enkelt inte vad som krävs för att bära en huvudroll. Hans döda blick och träiga skådespel funkar inte. Jag tror inte på att han sörjer sin förlorade dotter eller bryr sig om henne när hon återvänder. Han är en enorm kontrast mot Laia Costa som spelar frun, som verkligen visar nyanser i sitt känsloregister.
Lee Cronin har verkligen lyckats omtolka ”The Mummy”, med ett godkänt resultat. Det är spännande, vidrigt och ibland välspelat, men det når aldrig över den svåra skräcktröskeln.
Snabbfakta: ”Lee Cronin’s The Mummy”
Regi: Lee Cronin
Medverkande: Jack Reynor, Laia Costa, May Calamawy, Verónica Falcón
Genre: Skräck
Speltid: 2 timmar 13 minuter
Digital premiär: 17 april 2026
MovieZines betyg: 3/5
