Är du också trött på ungdomskaraktärer, uppenbarligen skrivna av vuxna? Jag med. I “Nästan Forever” skriver tonåringarna därmed både manus och handling. Med den lilla detaljen då – det handlar om riktiga liv, och riktiga känslor.
Allt tar vid på en enkel skatepark någonstans i Stockholm. Här möter vi vännerna Jasmine och Philip, två nyss fyllda fjortonåringar som befinner sig i gränslandet mellan barnsligt skoj och vuxet allvar. Lekfulla Philip håller mestadels känslorna för sig själv, medan den tankfulla Jasmine brottas med ångest och en saknad efter pappan i Portugal. Året är 2020 och när livet ska blomma ut på riktigt så har världen dessutom bommat igen sina dörrar. Men livet knackar på, vare sig man vill eller inte.
Personligt och egenskrivet när tiden tickar på
Genom intervjuer, observationer och egenfilmade videor följer vi ungdomarna i sin stora vängrupp, men främst var för sig. Vi vandrar från fjorton år och hela vägen fram tills epilogens nitton år. För under fem år förändras livet nämligen radikalt. De tidigare starka vänskaperna ställs på sin spets, nya möten blir avgörande och frågor kring identitet lyfts i en värld som i mångt och mycket styrs av sociala medier. Vem är jag, och vem vill jag vara?
För hur är det att vara tonåring idag? De fem formande åren i “Nästan Forever” blir till en enda stor ögonblicksbild ur två unga människors riktiga vardag. Ur kontext låter det kanske långtråkigt, och ibland blir det också rätt vardagligt, men enkelheten gör det också väldigt äkta. Kanske att jag hade velat sålla en aning – att väva in snabba TikTok-klipp är det minst intressanta i sökandet efter vad framtiden kan ge.
Ett omfattande projekt som kräver sin etik
Att filma tonåringar under så här pass många år är givetvis inte helt okomplicerat. Jag kommer på mig själv att fundera på processen – vad filmas, och vad filmas inte? Själva förklarar regissörerna att det bygger på en ständig etisk medvetenhet. Här ska viktiga dialoger ha förts för att huvudpersonerna ska äga sin historia, men där regissörerna också är närvarande och bär på ett ansvar. Ett sorts samspel, kan man säga.
Potentiellt hade jag önskat att regissörernas närvaro känts av ännu mer. Det enda som glimtar förbi är några intervjufrågor då och då men i övrigt får de unga föra sin egen talan. Det inger en drömsk, närgången känsla som dock blir mer av en fluga på väggen-vlogg än ett starkare minne som stannar kvar.
Idéen att inkludera realtid påminner mig om Richard Linklaters tidsberättelser, exempelvis ”Before”-trilogin men framförallt ”Boyhood”. Linklater har ju dock valt att göra spelfilmer utav konceptet, men tid används på ett liknande vis – ett otroligt omfattande projekt som kräver åratal av både subjekt och skapare.
Berörande men inte så djupt som jag hade önskat
I det hela känner jag mig berörd av “Nästan Forever”. Trots att jag är många år äldre relaterar jag starkt till tankarna som far runt hos de unga tu, speciellt Jasmines. Det är ljusa dagar blandat med realistiskt mörker, som inte alltid är på lätt att hantera vare sig du är fjorton eller nitton.
Det kanske känns som nästan forever, men en dag är allt över. Tills dess har vi fått en smågullig, otroligt ambitiös dokumentär som visar att det finns hopp både hos dokumentär-Sverige men också för dagens ungdom.
Snabbfakta om ”Nästan Forever”
- Regi: Lia Hietala & Hannah Reinikainen
- Genre: Dokumentär
- Speltid: 86 minuter
- Svensk biopremiär: 21 augusti 2026
- MovieZines betyg: 3 av 5
