Jag uppskattar verkligen när filmmakare provar nya grepp. När de leker med och verkligen utnyttjar filmmediet och dess många möjligheter. Det betyder däremot inte att jag alltid älskar slutresultatet.
Regissören Potsy Poncirolis “Motor City” är ett lite för perfekt exempel på detta.
Året är 1977 och vi befinner oss i den amerikanska motorstaden Detroit. Alan Ritchson spelar John Miller, en man som precis har haft sitt sista möte med sin övervakare. Men livet i frihet blir kortvarigt. En lokal gangster ser nämligen till att han blir oskyldigt dömd till 25 års fängelse.
Så det enda rätta är förstås att rymma, få hämnd och försöka få tillbaka den flickvän som gangstern fattat tycke för. Lätt som en plätt!
Okej om du gillar våld
Nej, inte riktigt, för annars hade vi knappast haft 103 minuter film att prata om. Det stora problemet är dock att det inte är helt lätt för publiken att hänga med heller.
Vilket kanske ändå är okej om du fokuserar helt på våldet. För “Motor City” är en våldsam film, med gott om välkoreograferat underhållningsvåld, men det räcker inte hela vägen.
Det mest utmärkande med “Motor City” är antagligen att den är nästan helt fri från dialog. Det finns några enstaka repliker och lösa ord här och där men för det mesta döljs dialogen av musik, bakom fönster och envägsspeglar, eller något annat som passar för stunden.
Vilket egentligen är ett snyggt grepp. Eller kan vara. Jag gillar stumfilm och “Hush”, det tysta avsnittet av “Buffy the Vampire Slayer”, är ett av den seriens bästa. Tystnaden är inte problemet. Problemet är att det bitvis blir svårt att hänga med i handlingen. Det finns viktig information som vi aldrig får ta del av eftersom den göms under en svängig 70-talsdänga.
Det blir för mycket
Dessutom blir det helt enkelt för mycket. Kanske hade det hjälpt om man klippt ner filmen en smula, gett den stabila 85-90 minuter eller så. För det som pågår i “Motor City” är helt enkelt inte tillräckligt för att hålla intresset uppe några längre stunder.
Det är gott om snygga bilder och väldigt bra musik, men också gott om scener som mest går ut på att visa upp hur snyggt allt ser ut och hur bra det låter. Gärna i slowmotion. Det är verkligen alldeles för mycket slowmotion.
Vilket är synd, när “Motor City” är så förbaskat snygg. Det gäller både scenografin och fotot som klart och tydligt placerar filmen i ett både trovärdigt och stilistiskt utmanande amerikanskt 70-tal.
Förutom Alan Ritchsons peruk, möjligtvis. Den hade de gott kunnat skippa.
Rätt person på fel plats
Tyvärr är det inte bara peruken som känns fel här. Vilket är synd, för jag gillar verkligen Ritchson i såväl “Reacher” som den något underskattade “The Ministry of Ungentlemanly Warfare”.
Dels passar han inte in i den här utstuderade 70-talsmiljön (och på tal om det så har jag ingen aning om hur han fick på sig den där fångvaktarens skjorta), och dels är han inte rätt typ av skådespelare.
Han har inte kroppsspråket eller ansiktsuttrycken för att förmedla vad som behöver förmedlas utan dialog. Om det inte ska förmedlas med nävarna, förstås.
Bill Skarsgård. Jag tänker att Bill Skarsgård hade varit helt perfekt.
Soundtracket slår hårdast
Det vore tjänstefel av mig att lämna den här recensionen utan att prata om musiken. För bredvid scenografin och fotot, så är det här filmens stora styrka ligger.
David Bowie och Bill Withers samsas med namn som Fleetwood Mac, Donna Summer och The Moody Blues. Det är jävligt bra låtar som passar in i sitt sammanhang och verkligen tillåts ta plats.
Ironiskt nog sker det till förmån för den där dialogen som jag saknar och i vissa alldeles för långa scener men inget ont som inte för något gott med sig.
Nej, hade verkligen velat älska “Motor City”, och det finns delar här som i allra högsta grad gör den till min typ av film. Tyvärr faller det på den där helheten. Väldigt mycket yta och alldeles för lite innehåll.
Då tycker jag det räcker med att köra igång soundtracket och sätta det på repeat.
Snabbfakta: ”Motor City”
Regi: Potsy Ponciroli
Medverkande: Alan Ritchson, Ben Foster, Pablo Schreiber, Lionel Boyce, Shailene Woodley
Genre: Action, thriller
Speltid: 1 timme 43 minuter
Svensk biopremiär: 24 juli 2026
MovieZines betyg: 2/5
