SPEL

Skribent

Richard Hammar

1 maj 2017 | 12:00

Upplev psykologisk nedbrytning och skrämmande religiösa sekter i ”Outlast 2”

Som skräckfantast vänder jag mig ibland till spel för en skräckupplevelse. 2013 spelade jag spelet "Outlast" och blev förälskad, här hade man hittat den perfekta balansen mellan skräck, panik, obehag och blod. I väntan på nästa bra skräckfilm har vi spelat uppföljaren "Outlast 2".
När man går ner i en skolkorridor och skåp öppnas och stängs av sig själva, när väggarna blöder och en flickas röst sjunger en barnsång i avståndet, då kommer en överväldigande känsla över mig, jag vet att jag inte är ensam.
 
"Outlast 2" handlar om en undersökande journalist vid namn Blake Langermann, som söker sanningen bakom mordet på en oidentifierad kvinna på landsbygden i Arizona tillsammans med sin fru. När de anländer separeras de två när Blakes hustru fångas av en grupp av radikala kultister.
 
 
Du är vapenlös och sårbar, vilket betyder att när fiender ser dig hänger din överlevnad på hur fort du springer och gömmer dig. Du kan gömma dig under en säng, i en garderob, i en tunna eller under vatten. Varje område ger gott om sätt att fly. 
 
Det enda verktyget till ditt förfogande är din videokamera, som hjälper dig att se i mörkret med nightvision och meddelar dig om fiendens närhet med mikrofonen. Att använda nightvision är skrämmande med sin begränsade syn. Båda funktionerna är smarta men till en kostnad. Användning av videokameran drar på batteriet och det kan vara svårt att hitta nya.
 
 
"Outlast 2" är större än sin föregångare, mycket större. Vilket nödvändigtvis inte behöver betyda bättre. Även om de stora områdena är väldigt olika i spelet kan det bli otroligt rörigt. I början blev jag mest snurrig när jag rymde från fiender i ett labyrintlikt majsfält. Det är ett distraherande och tröttsamt problem som tyvärr är återkommande genom hela spelet.
 
 
Att bli jagad är något är något "Outlast 2" har behållt från första spelet som är ett mycket effektivt sätt att få hjärtat att pumpa och bli otroligt stressad. Fixering av tortyr finns igenom hela spelet, du ser hungriga människor i burar, kroppar inlindade i taggtråd, och offer uppspikade på väggar och kors. Du upplever till och med en viss tortyr i första hand själv som gör en illa till mods. 
 
Skräcken i uppföljaren är värre än i "Outlast", inte bara större och mer utan djupare. Psykologisk skräck är något "Outlast 2" spelar starkt på vilket fungerar otroligt väl. Hallucinationer, sjungande barn och att något ständigt andas dig i nacken är bara några av sakerna du upplever vilket verkligen ställer till det i huvudet. Övergångarna mellan landsbygden i Arizona och flashbacksen i en katolsk skola är briljant, såsom när insidan av en brunn omvandlas till en skolventilation. Det är en fascinerande och förvirrande effekt som får en att känna att man håller på att bli galen.
 
 
En sak som kan vara värt att nämna är att även fast jag rekommenderar det så behöver man inte ha spelat första "Outlast" för att spela den andra delen. "Outlast 2" är helt fristående med sin egna unika handling, men det första spelet förtjänas att spelas det med.
 
"Outlast 2" har väldigt starka religiösa övertoner och spelar enormt på de elementen. Allt i från att spela i en katolsk skola, till kyrkor, böner, kortfästning, svärmar av gräshoppor och regnstorm av blod. Ja, väldigt religiöst. Det knyter sig hårt in i handlingen och karaktären Blake, hans förflutna och hur du ska lista ut vad de har att göra med nutiden. Det hela skapar en väldigt obehaglig atmosfär.
 
Själva handlingen i "Outlast 2" är väldigt mycket upp för personlig tolkning i slutändan. Man kan alltid läsa igenom dokumenten man hittar och försöka skaffa sig en egen uppfattning om vad det är som sker egentligen. Man kan även se igenom sin kamera för se olika sekvenser som spelats in. Mycket i spelet, även dokumenten, kan vara väldigt kryptiska och ibland svåra att förstå men desto längre in man kommer desto mer tydligt blir det. Jag tror även att spela igenom spelet en andra gång kan hjälpa.
 
 
Det som är "Outlast 2" svagaste del är slutet, det knyts samman väldigt hastigt utan någon slags ordentlig klimax. På ett sätt kan det lämna utrymme åt teorier och personlig uppfattning men olika punkter i handlingen känns svåra att koppla ihop själv. Berättandet kämpar för att vara sammanhängande i slutet och bryts upp på tok för snabbt. Allt som allt ställer nog "Outlast 2" mer frågor än vad de besvarar i slutet.
 
Som skräckupplevelse är "Outlast 2" helt fantastiskt och inget du får missa, för genuint skrämd blir du.
 
Har du hunnit spela "Outlast 2" än eller har du planer på det?
| 1 maj 2017 12:00 |