KRÖNIKA

Skribent

MovieZine

28 september 2014 | 09:00

Vad har "Fight Club" lärt oss egentligen?

Har "Fight Club" blivit en del av ”shit we don’t need?” Alex Haeger skriver om kultfilmen och dess popularitet, femton år senare.
För femton år sen kom "Fight Club" till biograferna. Det tog ungefär en visning för den att bli årets snackis och för antihjältarnas antihjälte Tyler Durden att omdefiniera vad en huvudkaraktär ska vara. Äntligen kom en film som vågade säga något till sin publik istället för att bara berätta en dussinhistoria med miljonbudget om mod och hjältedåd. I "Fight Club" fanns inte en ond skurk, det var hela samhället som skulle bekämpas. Hjälten (?) var inte motvillig, han hade varit beredd hela livet. Han visste inte om det men han kände det på sig. Man identifierar sig direkt med berättaren, som jag hädanefter kommer kalla för Jack (han heter så i manus), för att vi kan identifiera oss helt och fullt med honom. Rätt kläder, rätt möbler och ett tråkigt jobb känns igen av alldeles för många. Som det så vältaligt beskrivs i filmen: ”We work jobs we hate to buy shit that we don’t need”. 

Även om han inte vet om det själv till en början så gör Jack uppror mot det system han anser trycka ner honom. I filmen lyckades han till slut, men hur blev det i verkligheten? "Fight Club" är en film som handlar om hur materialism och en rädsla för att sticka ut håller oss i schack och har blivit en favoritfilm för många, däribland mig själv. 

Men hade den någon faktisk inverkan på oss tittares verklighet? Har "Fight Club" blivit en del av ”shit we don’t need?” 

Jag personligen tror att vi alltid kommer behöva bra historier och tror definitivt inte att "Fight Club" är onödig skit. Jag tror tvärtom att den har blivit ett värdefullt inslag i populärkulturen. Men det går inte att förneka att den är del av det hamsterhjul den vill att vi bryter oss ur. 



Filmen är stöpt i ironi. Inte bara hur den tacklar sina motiv och teman, utan filmens existens i sig har blivit någon typ av meta-situation. Vad filmen centrerar kring är ett hat för själlöst arbete, överdriven konsumtion och tanken på en generation utan mål. Ironin ligger i att vi tittare köper filmen, kanske lite chips och läsk, ser filmen och sedan tänker att ”fan, det är så jävla rätt. Bra rulle asså”. Sen går vi till jobbet. Vi gör en poäng av att citera den för kolleger och vänner och understryker hur mycket vi håller med om att självförhärligande är dumt. Sen köper vi en jacka som ser lite ut som Tylers.

Tyler blir en idol på två timmar och nitton minuter. Och vad händer när folk får idoler? Jo, de vill se ut som sina idoler. 

Så folk går till gymmet för att få ”Fight Club-kroppen”, köper nya kläder för att se ut som att de bryr sig lika lite som Tyler. En film som handlar om att kämpa emot konsumtion och självförbättring har alltså lett till konsumtion och självförbättring. Att lägga tid och pengar på att se ut som att man inte bryr sig är dödfött. Det säger emot sig självt. 

Man får inte glömma att "Fight Club" är en mångmiljonfilm, vars syfte är just ökad konsumtion. Det är en vara med avsikt att generera mer pengar än man investerade i den, precis som alla andra varor. Brad Pitt och Edward Norton erhöll höga arvoden för att medverka i filmen, de hade knappast gjort det gratis. Ideal har man gärna om man får bra betalt. Filmen driver gärna med biopubliken men är helt beroende av att biopubliken finns, för annars finns inte filmen. Man kan bara tänka sig vad Tyler hade tyckt om en film som "Fight Club". 



Som tidigare nämnts är dilemmat om självförbättring centralt för filmen, i den mån att karaktärerna helt väljer bort det. I dagens samhälle har kroppen blivit en besatthet. Den ska gymmas, trimmas, solbrännas och instagramas och allt möjligt annat. Den ska vara perfekt. I "Fight Club" slår man sönder kroppen. Det är nog därför filmen är så populär. Det är ju så förbjudet på något sätt, att slå sönder det heligaste vi har. 

Idén om kroppens betydelse för hur vi ser oss själva och andra introduceras nästan direkt. Jack kan inte sova, så han börjar gå till stödgrupper för folk med diverse hemska åkommor. 

”You wanna see pain? Swing by first methodist Thursday nights.” 

Vad läkaren syftar på är en grupp för män vars testiklar har blivit bortopererade. Läkaren bedömer alltså inte Jacks psykiska åkomma som ett problem, utan säger att riktig smärta finns hos dem vars kroppar inte längre kan bli perfekta. I filmens större tema passar detta in perfekt: en grupp sterila män som då de blivit besegrade av världen inte kan göra annat än att gråta tillsammans. Bob är ett bra exempel på vad som försöker sägas. Bob var framgångsrik och förmögen, men hans besatthet av perfektion drev honom till att dopa sig vilket gjorde honom sjuk. Hans pengar, fru och barn försvann raskt efteråt. Ingen vill ha med honom att göra längre. 



Marla skrämmer Jack. När hon introduceras ser vi henne i ett moln av sjuklig rök, blek hy och med ögon dolda av solglasögon. Hon skiter i vår perfektion. Det är det som skrämmer Jack, det är det som skrämmer oss. Det är det Tyler gillar. Förutom Tyler själv är hon den ända som inte bryr sig om hon träffar ”rock bottom”. Undermedvetet dras Jack till henne även om alla hans inlärda regler får honom att hata henne just därför. Tyler och Marla står för Jacks uttalande ”I felt like destroying something beautiful”. Anledningen att detta citat fastnar är för att det går emot allt vi lever och jobbar för. Det är det mest obehagliga vi kan tänka oss att utsättas för. 

Vi har alla en idealbild av oss själva, och precis som Jack låter vi denna vår idoliserade version av vårt yttre och inre skådespela för alla vi möter. Istället för att som Jack utveckla en psykisk sjukdom och starta en semifascistiskt undergroundrörelse nöjer dom allra flesta av oss med att köpa kläder och möbler. Vilket är skönt. Helt klart bättre med ny jacka än att bli hjärntvättad av en karismatisk ledare. Alla dagar i veckan. 

Men man blir så nere när man hör folk på stan snacka om hur "fet" "Fight Club" är, och att de gör det medans de instagrammar om sin nya TV på vilken de ska kolla reality-tv när de kommer hem. Eller, för den delen, "Fight Club". Att samhällskritik har blivit något man drar igenom på dryga två och en halv timme innan man går ut och dricker bärs. 

”Things you own, end up owning you” deklarerar Tyler och vi alla tänker ”ja!”. Dessa ord är träffsäkra som få. 

Orden får gensvar direkt eftersom vi någonstans vet hur sanna de är. Men vad händer då, när "Fight Club" är en av våra ägodelar? När den står i filmhyllan mellan två uppföljare till valfri framgångsrik filmfranchise, när den är ännu en ägodel? Motverkar den då sitt eget syfte? Både ja och nej. På ett sätt är det en produkt som vi kan slänga på ibland eller slänga helt och hållet. Någonting vi ser på och glömmer bort tills vi kommer ihåg den. Å andra sidan är den mer. Det går inte att förneka att den var ett fenomen när den kom ut och att Tyler Durden är en av de bäst skrivna och genomtänkta antihjältarna vi sett på vita duken. Den har etsat sig fast i det kollektiva medvetandet. Till och med folk som inte har sett den vet vad den handlar om. 



Femton år har alltså gått. Har samhället drastiskt förändrats genom att vi minskat vår konsumtion och besatthet av oss själva? Nej. Inte ens i närheten. Jacks psykbryt hade kommit ännu snabbare om alla han föraktade dessutom stirrade på en smartphone. 

"Fight Club" startade ingen revolution (förutom i folks garderober), men är ändå enligt mig är det en av de viktigare filmerna som kommit ut de senare åren. Det är en av väldigt få filmer som faktiskt har ett budskap, ett budskap som dessutom också är genomtänkt och ärligt. Även om filmen blir en del av tidigare nämnda hamsterhjul är de viktig just för att den vill att vi ser att vi befinner oss i hamsterhjulet. Ja, filmen är en del av vad den vill bekämpa men den är en av väldigt få filmer som belyser att det faktiskt finns något att bekämpa. Som har en handling som har sin grund i en åsikt och inte en historia om otroligt hjältemod och omöjliga bedrifter. 

Även om vi inte tänker på den varje dag eller utför någonting den föreslår så ligger den ändå där i bakhuvudet och har blivit en undermedveten måttstock för andra filmer vi ser. Trots att dessa idéer och ideal aldrig kommer att genomföras är det ändå väldigt uppfriskande att en större Hollywoodsatsning vågar föra fram dem. Jag ser mycket hellre att folk ser filmen och reagerar med att identifiera sig och vilja ta del av budskapet (alltså köpa en jacka, lyssna på Dust Brothers och snacka på jobbet), än att de ser den och inte tänker någonting alls. Det hade varit hemskt på riktigt. 

"Fight Club" är medveten om sin egen dubbelsidighet. I sina två mest uppriktiga ögonblick bryter man den 4:e väggen och tittar direkt in i kameran. Tyler pratar direkt med oss när han säger ”You are not your fucking khakis”. Det är denna mening hela filmen handlar om. Den perfekta summeringen. Om inte annat är det denna tanke filmen vill förmedla, att även om vi alldeles säkert kommer köpa kläder inom en snar framtid efter att ha sett filmen behöver dessa plagg inte definiera oss. När Tylers jobb som filmklippare introduceras får vi veta att han brukar klippa in en ruta porr i fina familjefilmer, ett sätt för honom att driva med publiken. De vet inte ens vad de ser. I slutet av filmen görs exakt samma sak mot oss.

Alex Haeger
| 28 september 2014 09:00 |