Vi har sett 3 klipp ur Ruben Östlunds ”Triangle of Sadness”

Två av årets mest emotsedda svenska filmer visades upp på Göteborg Film Festival. Som en del av lördagens Work in Progress-program presenterade Björn Runge sin kommande film "Bränn alla mina brev", och en som alltid entusiastisk Ruben Östlund bjöd på förhandsklipp ur sin första film sedan "The Square". 

Inom plastikkirurgin är ”triangle of sadness” vad man kallar den lilla bekymmersrynka som uppstår mellan ögonbrynen. Det påstår iallafall Östlund som på så vis fann inspirationen till sin nya film.

- När man haft mycket problem i sitt liv, då blir den här bekymmersrynkan grövre och grövre. Men den går att fixa med botox på femton minuter. Det finns något komiskt med vår fixering vid ytan som jag fastnade för. Att man löser problemen inombords genom att fixa ytan. Under hela min uppväxt har jag fått höra att ”utseendet spelar ingen roll” men plötsligt börjar man prata om utseende på ett annat sätt i vår tid, berättar Östlund.

Sedan 2017 är den hyllade svenske regissören ihop med en tysk modefotograf, och det var hon som fick honom intresserad av att granska skönhetsindustrin med sin sedvanligt satiriska blick.

- Jag blev fascinerad av utseende som kapital. Något som är så tydligt för fotomodeller: att ens talang är ens fysik. Att titta på och diskutera utseende som kapital blev på något sätt startpunkten för filmen, och därifrån kom också titeln ”Triangle of Sadness”.

Huvudrollerna i filmen är en manlig och en kvinnlig modell, spelade av Harris Dickinson (”The King’s Man”) och Charlbi Dean (”Black Lightning”). Båda har klättrat i klassamhället tack vare sitt utseende, berättar Östlund innan han visar upp tre färska klipp ur sin nya, engelskspråkiga komedi.

 

 

 

Det första klippet som vi får se utspelar sig på en casting med manliga modeller. En sal med ett 30-tal unga män med tränade, nakna överkroppar och allvarliga miner, som alla snart ska få sitt utseende (och därmed sitt värde) bedömt av agenter.

Här slänger Östlund in en sprallig Youtuber (spelad av radioprofilen Thobias Thorwid) som försöker både flörta med med grabbarna och driva med den ytliga branschen i stort. En kul scen som går ut på att visa vilka budskap man sänder ut i en plåtning för ett lyxigt klädmärke vs ett billigt.

- En rolig grej med det manliga modellyrket är att det är ett av få yrken där män är sämre betalda än kvinnor. De tjänar ungefär en tredjedel av vad kvinnorna gör. Och man pratar om dem som ”manliga” modeller. Man könsbestämmer dem, det är som att säga ”en kvinnlig regissör”. De får konstant manövrera homosexuella mäktiga män som kan öppna dörrar för dem i branschen. Det är väldigt tydligt hur de kan använda sig av sitt sexuella kapital för att klättra i branschen. Så det är en intressant arena att titta på, berättar Östlund.

Han hoppas även få oss att reflektera över hur kläder uttrycker vilka vi är, och var i hierarkin vi befinner oss. Något som modeindustrin skickligt styr med sina kampanjbilder.

- Om vi tittar på till exempel Balenciaga, ett väldigt dyrt märke, och hur modellerna ser ut i kampanjerna. Då ser de oftast väldigt sura ut. De tittar ned på konsumenten med uttråkad blick. Om du ska befinna dig där uppe får du betala ganska mycket pengar. Och köper du H&M så ler modellerna ofta. ”Hej, välkommen till vår gemenskap!” De där strategierna är väldigt roliga och det är lite vad vi driver med i den här scenen.

 

 

 

- Jag har inga problem med att berätta hur filmen går, förklarar Östlund och fortsätter med att berätta hela handlingen för den nyfikna publiken på Work in Progress-seminariet.

Regissören har tidigare berättat för MovieZine att handlingen tar de två modellerna till en lyxyacht, där en stor middag kombinerat med ett sjöoväder leder till en riktig spykavalkad bland passagerarna ombord.

- Vi tar de två modellerna och följer dem först i modevärlden. Sen följer vi dem på en lyxyacht, där de har blivit medbjudna att åka gratis bara för att de har stora Instagram-konton. Där finns de rika, alltså crème de la crème, och en marxistisk båtkapten som spelas av Woody Harrelson.

Kaptenen ser sin chans att lära de rika och bortskämda gästerna en läxa. Han ställer till med en sjurätters kaptensmiddag just när vädret blir dåligt.

I det andra klippet får vi se lite av vad som händer sen. Den extremt illamående överklassen ligger däckade i gångarna, andra sitter i krämpor på toaletten och någon halkar omkring i sina egna spyor. Kapten Woody själv är inte sjösjuk, men blir däremot väldigt packad tillsammans med en rysk oligark. På fyllan tar de till högtalarsystemet för att prata politik med passagerarna.

- Det var roligt med Woody Harrelson. Han läste manus och var väldigt positivt. Och vi behövde en stjärna i en av rollerna, som man ju ofta behöver när man har amerikansk finansiering. Han är ju lite av en anarkist. Han har mycket öppna, lite galna åsikter. Väldigt rolig att prata politik med. Men han hade problem med en replik. Han vägrade säga ”Stop bullshitting and pay taxes.” Och jag blev förvånad, men då förstod jag det amerikanska perspektivet. Han har inte alls samma tilltro till staten, och att skatt är bra, som vi i Skandinavien. Även om han är vänster. Han tycker bara staten är korrupt och göder armén och vapenindustrin. Han vägrade säga det. Jag bytte det så att ryssen säger det istället, som ett skämt.

 

 

 

Yachten går under (”jag ska inte berätta hur” säger Östlund hemlighetsfullt) och i det tredje klippet möter vi överlevarna i ännu en ny miljö. (Bland de skeppsbrutna syns för övrigt Henrik Dorsin.) Avskärmade från omvärlden kastas alla roller om. 

- Några passagerare, de två modellerna och en filippinsk städerska från lyxyachten hamnar på en öde ö. Nu är alla hierarkier borta och det handlar om överlevnad. Men det är så här att den filippinska städerskan, hon vet hur man fiskar och gör upp eld. Så hon hamnar i toppen av hierarkin. Vad ska Carl då göra med sitt utseendekapital? Jo, han börjar ligga med städerskan, för då får han mer fisk.

- Han säger till henne: ”I love you, you give me fish.” Och han menar det också. Han känner kärlek tror jag, skrattar Östlund.

Det sista förhandsklippet som visas upp är på modellen Carl och den filippinska städerskan Abigail. De smyger iväg till livbåten för lite rajtantajtan i avskildhet från resten av gruppen. Det är en del av ett intressant maktspel och ett exempel på filmens lek med omvända perspektiv och könsroller - vem utnyttjar vem egentligen?

- Att Carl ligger med städerskan som är dubbelt så gammal som han är egentligen okej med flickvännen, hon klarar överenskommelsen. Däremot blir det mycket skvaller i gruppen och där ligger problemet, förklarar Östlund.

 

 

Nu ligger regissörens utmaning i att korta ned filmen. Många långa scener har spelats in och det gäller att hitta rätt tempo och även klippa bort en del godbitar.

- Filmen är just nu tre timmar lång. Vi ska försöka få ner den för den ska kännas dynamisk. Att döda sina darlings är en kamp, för allting är darlings. Vi har börjat med testvisningar. För mig som regissör är det givande att sitta och titta tillsammans med publiken, då känner jag direkt dynamiken i en film. Då ser jag direkt vad som är för långt eller vad som kan vara längre. Amerikanerna är mycket bättre på det än vi i Sverige, att känna av publiken så att filmen blir så bra den kan bli.

Ruben Östlund hoppas att den färdiga ”Triangle of Sadness” ska bli "en vuxen bergochdalbana".

- Man ska känna efteråt att ”shit, jag har varit med om nånting på biografen”. Och efteråt ska man kunna gå och ha ett jävligt intressant samtal. Det är det som gör att biografen har en roll idag, avslutar Östlund.