10 sämsta tv-spelsfilmerna

6 September 2015 | 12:00

De 10 sämsta filmerna baserade på tv-spel

Ibland dyker det upp tacksamma ämnen för oss som skriver om film. Det är dags för månadens ”rada upp ankorna och ladda geväret”; här kommer tidernas sämsta TV-spelsbaserade filmer.

”Hitman: Agent 47” gör just nu sitt bästa för att smygdöda (not really) sina konkurrenter på biorepertoaren. De flesta recensenter verkar vara överens om en sak; även denna inkarnation hör hemma i den stora klubben bestående av kassa TV-spelsbaserade filmer. 

Om det stämmer låter jag vara osagt och tillägger samtidigt att jag är en av de få som faktiskt gillade ”Hitman” (2007) trots dess brister. Jag misstänker att jag kommer att ha ganska kul även med nyversionen, hur puckad den än må vara. Den stora majoriteten av TV-spelsbaserade filmer är dock inte bara dåliga; de är horribla. 

Att basera en film på ett spel är, med mer än tjugo år av hemska adaptioner i ryggen, sällan en bra idé. Efter första utkastet av denna text insåg jag att jag hade gjort ännu en Uwe Boll-artikel, vilket förvisso inte är illa. För sakens skull mixade jag dock upp det hela lite; inget större problem då källmaterialet minst sagt är tillräckligt. I princip kan man sätta ihop en riktigt mastig lista med spelbaserade filmer valda helt på måfå. 90% av alla filmer inom genren skulle garanterat platsa utan några höjda ögonbryn. Som bekant finns det dock grader i helvetet. 

Efter en helg med nedanstående alster kommer du heller inte att frukta just helvetet då du redan har varit där. 

10. "Super Mario Bros" (1993)


Large 679279f318d66282366b4f9f72d96bf5 super mario

Den första Hollywoodfilmen baserad på ett TV-spel visade var det blå skåpet skulle stå men sket tyvärr också i det. En inspirerande pionjärsanda och några sinnesslöa producenter var allt som krävdes för att biopubliken skulle få ta del av Super Mario IRL. Eller snarare en lika delar obehaglig som obegriplig mardrömsversion av vår älskade italienska rörmokare.

En spontan tanke, om jag tillåts spekulera vilt, är att Super Mario inte är känd för sin intrikata story som med alla medel bör anpassas till vita duken. Snarare skriker varje beståndsdel av TV-spelsserien: ”Gör för i helvete inte film av mig!”. Bob Hoskins, som gissningsvis plöjde igenom alla Mario-spelen fem gånger om för att komma in i karaktären, hatade filmen. Något även alla andra inblandade skådisar gjorde.  Tillsammans med kritikerna. Och publiken.

9. "Street Fighter" (1994)



Hur mycket jag än vill är det svårt att hävda att ”Street Fighter” är en bra film. I själva verket är den hemsk. Hemskt underhållande! En av få filmer på listan som lägger sig på rätt sida av den hårfina gränsen ”så dålig att den blir bra”, mycket tack vare Jean Claude van Damme såklart. 

Det ikoniska TV-spelets karaktärer fick sig en rejäl omgång i torktumlaren innan de spyddes ut över bioduken. Frågorna är många: Varför har helamerikanska Guile (han har USA:s flagga tatuerad på armen) världens kraftigaste brytning? När förvandlades Blanka från brasiliansk best till ett penntroll med alkisnäsa? Är det någon av väldens främsta kampsportare som faktiskt kan kampsport? Stor guldstjärna till Raul Julia som general Bison i sin sista och extremt otippade roll. Maken till härligt överspel är svårt att finna. Brandtal på det?

8. "Max Payne" (2008)


Large 679279f318d66282366b4f9f72d96bf5 max payne

Ok, här har vi faktiskt ett källmaterial som skulle kunna bli en helgrym film. ”Max Payne” som släpptes till de flesta format 2001 är ju för fasiken som att själv spela en actionrulle. Tacksamt att göra till film? Japp. Om du inte heter John Moore vill säga. Satan i gatan, kan han inte bara sluta regissera filmer? ”Max Payne” landade som en brinnande påse skit vid biografens entré mellan ”Omen” (2006) och den ondskefullt dåliga ”A Good Day to Die Hard” (2013). Allt som gjorde spelet så bra är ändrat. Det förekommer knappt någon ”bullet time” i filmen och drömsekvenserna är bortklippta så att eländet inte skulle riskera sin kära PG-13 rating. Inte för att detta var någon större risk från början med tanke på hur lite action det faktiskt är i filmen. 

Mark Wahlberg är också ohyggligt felcastad som Max Payne och levererar sina repliker med lika mycket inlevelse som ett stolsben. Eller som den krystade inledningsrepliken säger: ”I don´t believe in angels but I believe in pain”. Efter att ha sett filmen kan jag bara instämma. 

7. "DOA: Dead or Alive" (2006)


Large 679279f318d66282366b4f9f72d96bf5 doa

Ploten för både spelet och filmversionen är ganska enkel: Ett gäng kampsportare bjuds in till en stor turnering. De flesta har guppande bröst. De slåss. Slut. Filmens problem (som att det bara fanns ett) är att majoriteten av skådisarna inte alls kan slåss.  Eller agera. Men det är väl det stand-ins är till för antar jag? Lägg till en ostighetsfaktor modell större, hemska datoreffekter samt fightingscener vi sett förut och sagan är all. Just det, Eric Roberts som spelar storskurken har piratladdat ner tävlingsdeltagarnas fighting skills till sina solbrillor. Bara en sån sak.

6. "Mortal Kombat: Annihilation" (1997)


Large 679279f318d66282366b4f9f72d96bf5 mortal kombat

Den första ”Mortal Kombat” tre år tidigare må inte vara något mästerverk men den var i alla fall lite underhållande. Den må vara töntig och dum som spån men samtidigt rätt kul. Hur man än betraktar den förtjänar ”Mortal Kombat” sin kultstatus. ”Annihilation” lyckades ta bort de bra bitarna från föregångaren och samtidigt förstärka allt som var dåligt; en imponerande bedrift. De få skådisar som möjligen var lite kända från originalet är borta, effekterna är komiskt nog sämre (de var inte precis top notch i ettan) och filmen är totalt osammanhängande. Det sistnämnda är också en bedrift då det inte ens finns något som kan liknas vid en plot; att skapa kaos ur inget kräver grymma skills.

5. "House of the Dead" (2003)


Large 679279f318d66282366b4f9f72d96bf5 house of the dead

Baserad på det populära ljuspistolspelet med samma namn lämnar Uwe Bolls adaption ingen oberörd. Av många ansedd som inte bara den sämsta TV-spelsfilmen utan även som den sämsta filmen någonsin. Det är lite svårt att avgöra hur trogen förlagan filmen är då spelet är en rälsskjutare. Zombie dyker upp, zombie skjuts ner. Inget stort fokus på handling med andra ord. Det kräver sin man att få ihop en sammanhängande film baserad på ett arkadspel och den mannen är inte Uwe Boll. Några andra minus är att filmen inte har något som kan liknas vid skådespelare, dialog, handling eller existensberättigande.

4. "Double Dragon" (1994)


Large 679279f318d66282366b4f9f72d96bf5 double dragon

”Super Mario Bros” mottagande året innan var inget som avskräckte männen bakom ”Double Dragon” att filmatisera fightingspelet med samma namn från 1987. Mark Dacascos och Scott Wolf spelar tvillingparet Jimmy och Billy på jakt efter andra halvan av en magisk amulett. 17 år gamla (?), lika som bär (???) och med en lite ojämn fördelning av kampsportskunskap (fördel Mark) tampas de med en blonderad Robert Patrick och hans armé av efterblivna hejdukar. Filmen är inspelad 1994, ser ut att vara från sent 80-tal och utspelar sig i den avlägsna framtiden år 2007.

3. Bloodrayne (2005)




Uwe Boll har med en orubblig beslutsamhet bestämt sig för att göra film av TV-spel. Saker som efterfrågan, möjliga brister i kvalitet och liknande petitesser kan inte hejda honom. Han är en maskin. En Boll-maskin. Snittbetyget 2,8 på Imdb är få förunnat men “Bloodrayne” spelar verkligen i en egen liga. Det är oklart hur vampyrrullen lyckades addera Ben Kingsley till en redan surrealistisk rollista beståendes av Michelle Rodriguez, Meat Loaf, Billy Zane och Michael Madsen men så blev det. 

Kuriosa: För att spara pengar anlitade Boll prostituerade istället för skådisar för vissa scener. Jämfört med övriga skådisars insatser märktes ingen skillnad.

2. "Alone in the Dark" (2008)




Fan, vi kör den sista Boll-filmen på listan direkt så att vi får det överstökat. På plats #69 över Imdb:s 100 sämsta filmer någonsin finner vi ”Alone in the Dark”, vilket även var känslan för de få stackare som såg filmen på bio. Filmen öppnar starkt med en sanslöst lång rullande textremsa.  En textremsa som även läses högt av vad jag antar måste vara Kermit efter tre paket Camel utan filter. Därefter händer det en massa saker utan speciell ordning. ”Löst baserad” är ett väldigt flytande begrepp kan vi snabbt konstatera. 

Christian Slater gör nog så gott han kan i huvudrollen även om man skymtar en viss panik i hans blick. Tara Reid står dock ut lite extra i rollen som briljant forskare; bra casting där. ”Alone in the Dark” ses helt klart på egen risk utan vassa föremål i närheten.

1. "Street Fighter: The Legend of Chun Li" (2009)



What, what, what? Ännu en Street Fighter på listan? Till skillnad från van Damme-rullen finns det inga förmildrande omständigheter för Chun Lis solodebut på vita duken. Man undrar lite vem som ansåg att just den karaktären behövde en ”origin story”? Det var även ett spännande val av filmmakarna att låta Kristin Kreuk, en helylleamerikans tjej, spela Chun Li. Så långt allt väl alltså. Lägg till att det totalt finns med fyra karaktärer från spelet och att dessa är så gott som oigenkännliga, töntiga fighter och dialog som hämtad från en porrfilm. 

Chris Klein sätter den sista spiken i kistan med sin inspirerande och porträttlika insats som detektiven Charlie Nash. En karaktär i alla fall jag vill se i "True Detectives" tredje säsong.

Vilka tv-spelsfilmer saknar ni på listan?