Vi lever i en franchisetid, allt är en franchise. Transformers är en franchise, vad säger det? Men mördarroboten från framtiden har haft svårt efter de två första megahitsen, uppföljare har antingen försökt spela the greatest hits eller avskilja sig för mycket. Inget slår rätt, men varför?
Tidsresor på film är en svår grej att klara av och göra snyggt. James Cameron lyckades göra det innovativt och fräschare än på länge, inte sedan “La Jetée” hade man sett tidsresor på sådant vis. Men du kan bara ta tidsresor så långt. “Tillbaka till framtiden” lyckades med sina två uppföljare för att den berättande en historia, det var en kontinuitet. Och så var fallet med de två första Terminator-filmerna, det var EN historia. Det var Sarah Connors historia. Vad händer när hela framtiden hänger på dina axlar samtidigt som det är ej du som är framtiden, det är din son? När man snackar Terminator tänker man först på Arnold, sen kanske John Connor för att det är han som leder frihetskampen i framtiden. Man glömmer lätt bort Sarah. Men hon är kärnan, har alltid varit. Så när man tog bort henne från franchisen, förlorade serien sitt hjärta. Samtidigt hade man kanske inte velat se filmstudion mjölka ut henne, men det skadade samtidigt aldrig Ripley.
Nu är Sarah tillbaka i form av Emilia Clarke. Nu kanske franschisen får tillbaka sina balls och hjärta. Terminatorfilmerna handlade aldrig om coola robotar, de var bara en del av scenografin. Filmerna handlade om människor, människor med deras mod och hopp. Hur en vanlig servitris kan med en liten knuff bli en tuff soldatmamma som kommer övervinna allt för att rädda mänskligheten. DET vill jag se!
I veckans avsnitt av podcasten “Nörden & Jag” snackar Viktor och Fabian om just Terminator-filmerna. De pratar om sina första upplevelser med filmerna, historia, vilka som är bäst, sämst och hur de gjorde sin egna Terminatorfilm som barn.
Lyssna i ett annat fönster här
FINNS ÄVEN PÅ iTUNES!
