Jag hyllade bägge. Jag fann dem fräscha, underfundiga och perfekta för sommaren.
Ingen av dom finner längre nåd hos mig. Men där "Awkward" tagit den förutsägbara vägen av ständiga upprepningar och övertydlighet (gäsp) har "Suits" valt ett betydligt mer upprörande spår: sunkiga könsroller.
De två första säsongerna av "Suits" hade dialoger och replikskiften som påminde mig om 40-talets Humphrey Bogart/Lauren Bacall-filmer. Ni vet, det svåröversatta engelska ordet "banter".
Både mellan männen och kvinnorna på advokatbyrån fanns kvickheten och humorn. Coolheten. Fokus låg på fallen eller de interna stridigheterna. Jovisst lurade en kärlekshistoria på kontoret, men den tog inte över. Den gjorde bara att vi tittare rootade för de unga tu att bli tillsammans. Så där mot alla odds.
Sedan hände något. I säsong tre blev det plötsligt som om de anlitat en manusförfattare från samma 40-tal som Bogart/Bacall-filmerna men med en helt annan agenda. De tidigare så ascoola, snabbkäftade, självständiga kvinnokaraktärerna försvann och ersattes av fnissiga kjolstyg som inte kunde prata om annat än männen de jobbade för/mot/åt. Dessutom tyckte jag de började bli farligt "Ally McBeal"-smala. Bechdel-testet for rätt ut genom fönstret.
Vilken jävla besvikelse.
Jag kunde inte se vidare. Trots att jag älskar så mycket med serien. Som Harvey, spelad av Gabriel Macht, denna reinkarnation av Jim Profit och Gordon Gekko fast med ett hjärta. Som supereffektiva Donna (Sarah Rafferty) som kan tänka så många steg i förväg och döda med en blick. Som Rick Hoffmans ständigt försmådde Louis Litt, comic reliefen i serien. Jag saknar dom. Jag vill ha dom i min TV.
Men då måste någon som kollat vidare berätta för mig att "Suits" inte är sunkigt längre. Är det? Och i så fall - varför fortsätter du titta?
