Besvikelsen i säsong 7

KRÖNIKA
20 Oktober 2014 | 23:00

"Sons of Anarchy" på väg att bli en stor besvikelse

”Sons of Anarchy” har varit på kurs nedåt ett bra tag nu. Vad som en gång började så lovande ser tyvärr ut att sluta i en enda stor besvikelse. Men det finns hopp. OBS: Innehåller spoilers om säsong 6 och 7.

När ”Sons of Anarchy” först började sändas omfamnades det av både kritiker och publik. Några talade om det nya ”Sopranos” medan andra lyfte fram de uppenbara parallellerna till ”Hamlet”. Några sådana nivåer nådde ”Sons of Anarchy” aldrig upp till. Inte ens i början. Men det hade potential. Berättelsen om Jax Teller, kronprins i det kriminella mc-gänget, var omedelbart fängslande. Man anade ett psykologiskt djup i det välskrivna manuset och förväntade sig en spännande tillika smart utveckling av såväl intrig som karaktärer.

Till en början levde serien upp till förväntningarna. I sina bästa stunder balanserade den imponerande mellan renodlad action och karaktärsdrivet berättande. Flera av seriens bärande karaktärer som Opie, Gemma och Tara fick alla utrymme i avsnitten. Däremellan klämde man in biljakter, uppgörelser och mord. Som sig bör när man gestaltar den undre världen det vill säga. Inget konstigt med det.

Dessvärre blev de goda idéerna snart allt färre. I brist på fantasi började våldet bli till fantasilöst ultravåld, actionsekvenserna allt fler och framförallt; musikmontagen alltmer frekventa. Gärna i form av omotiverade slagsmålsscener ackompanjerade av kassa rocklåtar. Denna utveckling tog fart ordentligt under seriens sjätte säsong och har fortsatt in i den sjunde och sista säsongen.

När gänget  i det senaste avsnittet skålade för de ihjälskjutna kvinnorna och Jax hävde ur sig, ”We made it right”, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det där psykologiska djupet som tidigare skymtats har tvingats ge plats åt en ofta hjärndöd dialog som enbart syftar till att romantisera en grabbig våldskultur. Till och med de mer finstämda scenerna klingar falskt, som exempelvis den då Bobby på ett märkligt och klumpigt vis försöker trösta Wendy med en puss på pannan. Efter mordet på Tara hade Kurt Sutter, seriens skapare, chansen att nyansera karaktärerna, visa upp en mänskligare sida hos dem, men valde ändå att nästintill uteslutande fokusera på gangsterromantik. Våld föder våld föder våld är det budskap serien bäst förmedlar. Förvisso sant, men tröttsamt att följa då händelseutvecklingen till följd blir plågsamt statisk.

Ändå fortsätter jag titta. Skådespelarinsatserna är stundtals lysande. I synnerhet Katey Sagals porträtt av den alltmer samvetstyngda Gemma. Och så vill jag förstås veta ifall Jax lyckas med sitt mål att ändra den bana han så tidigt slog in på, eller om den enda vägen för honom är spikrakt ner i mayhem. Det senare ter sig högst sannolikt.

Men främst väntar jag på den slutgiltiga uppgörelsen mellan Gemma och Jax. Det framkallar ångest bara att föreställa sig en sådan. Även om ”Sons of Anarchy” aldrig kommer att bli ett mästerverk i klass med ”The Wire” eller ”Breaking Bad”, finns det fortfarande hopp för en värdig avslutning. Allt hänger på hur man väljer att förvalta den minst sagt komplexa relationen mellan moder och son. Genom ett efterlängtat katarsis har Sutter en sista chans att återigen visa upp lite av den briljans vi såg glimra till en gång för längesedan. Låt oss hoppas att han tar den.

John Flygare