Så bra är Bloodline säsong 2

17 Maj 2016 | 03:30

Smygtitt: helvetet är långt ifrån över i säsong två av Netflixs mästerliga "Bloodline"

Vi har sett de fem första avsnitten i den nya säsongen och kan nu meddela att hela gänget fortsätter att leverera på oerhört hög nivå. Massiv spoilervarning för er som inte har sett den första säsongen!

"Jag betvivlar att något i film- eller tv-väg kommer att kunna klå det här i år", det skrev jag i min 5/5-recension av den makalöst vassa Netflix-serien "Bloodline" förra året. Den fick några riktigt tunga utmanare i form av exempelvis "The Leftovers" och "The Knick" de kommande månaderna, men trots det höll den sig kvar på toppen. Den komplexa och snåriga familjekrönikan om den "oklanderliga" klanen Rayburn i Florida Keys tog mig kort sagt med storm på alla sätt och vis. Med nästan överväldigande emotionell tematik, återhållsamt berättande och majestätiska prestationer från hela casten når den en nivå som väldigt få filmer och serier lyckas nå.

När Netflix släppte nyheten om att det kommer en andra säsong hade jag först väldigt kluvna känslor. På många sätt kändes "Bloodline" som en serie som likt "True Detective" skulle må bra av att ha ett definitivt avslut efter 13 i princip perfekta timmar, hur skulle man kunna toppa det framöver? Svaret på den frågan tycks än mer oklart när man återigen slås av faktumet att seriens absolut starkaste komponent, Danny Rayburn (Ben Mendelsohn), är död. Men samtidigt bygger storyn väldigt tydligt mot en eventuell fortsättning och i sista avsnittet finns det en hel del lösa trådar som man gärna skulle vilja spinna vidare kring.

Då jag har fått möjlighet att kolla in de fem första avsnitten i den nya säsongen har jag nu ett bra grepp om hur den fortsättningen artade sig, hur "Bloodline"-världen har expanderat och hur skaparna Todd A. Kessler, Glenn Kessler och Daniel Zelman har tacklat utmaningarna de stod inför.


Linda Cardellini som Meg Rayburn. 

Svärtan är precis lika tät som förra året


"Sometimes there isn't any light at the end of the tunnel, sometimes all there is is more darkness". Den nya säsongen tar sin början precis där den förra slutade, under natten då Dannys son Nolan (Owen Teague) oväntat dyker upp hos familjen Rayburn. Hans karaktär blir lite som en symbol för den idé som genomsyrar hela den nya säsongen; Danny må ha lämnat jordelivet, men han är i allra högsta grad en del av deras allt mer instabila liv. Nästan likt någon sorts bibliskt straff för deras synder hemsöker han dem från alla håll och kanter. "I thought things would go back to normal" säger den yngre brodern Kevin (Norbert Leo Butz) i avsnitt tre med gråten i halsen. Han kunde inte ha varit mer fel ute, för helvetet är långt ifrån över. 

Det här är en av de allra starkaste aspekterna med "Bloodline" enligt mig; den förgörande svärtan och tragiken. I första säsongen hittades det i de sprickor som uppstod när det svarta fåret Danny återvände till sitt barndomshem och rörde om i grytan. Idyllen krackelerade, djupt begravda trauman kom upp till ytan och "den perfekta familjen" visade sig vara så långt ifrån perfekt man kan komma. I den här säsongen handlar det främst om konsekvenserna av mordet på en oönskad familjemedlem, hur sveket och lögnerna kväver syskonen inifrån och hur den lättnad de väntade sig snarare blev gränslös ångest. För att se till att de inte på något sätt kopplas till Dannys mord måste de trots all turbulens hålla sig på banan och "agera normalt", men det kan visa sig bli en omöjlighet. 

Large f146f6a8867982d6c8e2a0d246f9ab53 danny
Ben Mendelsohn som Danny Rayburn. 

Hur står sig serien efter Dannys död? 


Det var tveklöst det största frågetecknet inför den nya säsongen och det är skönt att nu inse att den faktiskt klarar sig bra. För det första är Danny med långt mycket mer än jag trodde än han skulle vara, och den redan smått legendariska Ben Mendelsohn har spelat in rejäla mängder nytt material till de här avsnitten. Som nämnt ovan så har han inte lämnat Rayburn-gängets tillvaro och dyker upp som en hämndlysten vålnad i deras liv, särskilt Johns (Kyle Chandler) av förklarliga skäl. Med sin magiskt rostiga röst, den iskalla blicken och en ständig cigarett i mungipan kommenterar han drygt läget när John befinner sig i de mest kniviga av situationer, precis när vi i publiken saknar honom som mest. 

Dessutom får vi se tillbakablickar från tidigare skeden i hans liv då han gjorde de ödesdigra val som ledde till den prekära situationen han befann sig i när vi först fick bekanta oss med honom. En redan mångfacetterad karaktär får nu alltså ännu mer kött på benen och befäster sin plats bland de mest fascinerande och engagerande tv-karaktärerna genom tiderna. Trots detta så har han onekligen märkbart mindre speltid än han har i första säsongen och om det inte hade funnits intressanta bitar att fylla ut med hade det kunnat resultera i ett fatalt hål i berättelsen, men Zelman och bröderna Kessler styr självsäkert bort från det scenariot. 


Andrea Riseborough som Evangeline. 

Det nya blodet


Den speltid som Danny lämnar bakom sig fylls upp med nya karaktärer från hans förflutna. Redan i slutet på säsong ett mötte vi hans son Nolan som skådespelaren Owen Teague talangfullt lyfter till något mer än bara en ung Danny-kopia. Han vandrar tragiskt nog i sin fars fotspår när det gäller hur hans liv artar sig, men det känns ändå som att det finns en glöd i honom som gör att han kan bryta sig loss från fördärvet. Nolans mamma Evangeline dyker också upp och med tanke på hur mycket jag gillar skådespelerskan Andrea Riseborough hoppas jag verkligen att hon får mer att göra längre fram i säsongen. Dessutom får vi se John Leguizamo i rollen som Ozzy, en "loose cannon"-osande kollega till Danny med omvälvande intentioner. Efter flera roller i animerade filmer och komedier är det trevligt att se Leguizamo ta sig an något riktigt köttigt igen, och han gör det med två dragna pistoler. 

Originalgänget fortsätter att leverera på lika hög nivå som förra året och nu när Mendelsohn är med lite mindre känns det som att särskilt Kyle Chandler rör sig mot högre höjder än någonsin tidigare. Det finns ingen tvekan om att han är den i ensemblen som är mest subtil och återhållsam i sitt skådespel och för vissa kan han säkert hamna lite i skymundan bakom de mer "eldiga" prestationerna. Visst, John Rayburn får också sin beskärda del utbrott och liknande, men i majoriteten av seriens scener är han den som måste behålla lugnet i en kaotisk värld som rämnar mer och mer. Chandler skildrar det på mästerligt vis, den där brinnande desperationen under ytan och den förkrossande vikten av att vara den som förväntas hålla ihop det ohållbara.


Ben Mendelsohn och Kyle Chandler som Danny och John Rayburn. 

Den andra säsongen av Netflixs hittills bästa serie får med andra ord en grymt stark och värdig start och väntan på de resterande fem avsnitten (den här säsongen är något kortare än den förra) kommer inte bli lätt. Hur som helst, de som gillade det komplexa, dialogdrivna och emotionella berättandet i säsong ett lika mycket som jag gjorde lär nog inte bli besvikna på det här heller. Mörkret bortom Florida Keys klarblåa vatten och kritvita stränder fortsätter att fascinera och samtidigt krypa under skinnet på en. De tio nya avsnitten har verkligen alla förutsättningar för att nå samma helhetskvalitet som de föregående 13, men vare sig de faktiskt gör det eller inte återstår att se. 

Hela säsong två av "Bloodline" har premiär på Netflix den 27:e maj, kolla in trailern nedan: 


Hur går tankarna inför fortsättningen på "Bloodline", är ni taggade?