Så bra (?) är Supergirl

25 Oktober 2015 | 19:00

"Supergirl" är mer irriterande än underhållande

"Smallville" möter "Ugly Betty" i tv:s senaste superhjälteserie, en ganska oskön kombination.

I ett tv-landskap kantat av superhjältar sticker "Supergirl" ut på två olika sätt. 

1. Det är en kvinnlig superhjälte, en superhjältinna, vilket har blivit mer vanligt på senare år men är fortfarande ändå relativt sällsynt (det engelska ordet superheroine är så vackert). 

2. Medan de flesta serier och filmer om superhjältar tenderar att ha en mörkare och mer melankolisk ton, är "Supergirl" istället quirky och sprudlande precis som sin hjältinna Kara (Melissa Benoist) och påminner mer om ett "Ugly Betty"-avsnitt där Betty fått superkrafter. Vilket kunde ha varit underhållande, men det är det inte.

Serien inleds med att Kara i en voice-over berättar att hon lämnade Krypton när hon var 13 år, för att hjälpa och skydda sin bebiskusin Kal-El (Superman) som blivit skickad till jorden (ja, den där historien om Superman borde vi alla kunna vid det här laget). Men när hennes farkost skjuts iväg sprängs planeten Krypton och tryckvågen från explosionen gör att hon förlorar sin kurs mot jorden och hamnar istället i ”The Phantom Zone” där tiden står still. När hon väl anländer är hon fortfarande 13 år, men 24 år har passerat på jorden och Kal-El som nu är en vuxen man behöver inte längre hennes beskydd. Kal-El placerar henne hos en mänsklig familj och hon växer upp och gör sitt yttersta för att passa in bland alla jordlingar.


Idag är hon 24 år, lever ett vanligt jordligt liv där hon har stulit Ugly Bettys jobb som kontorspiga till Cat Grant (Calista Flockhart), seriens egna Wilhelmina Slater. Och allt detta sker de fem första minuterna in i avsnittet.



Det är ett problem "Supergirl" kantas av i hela pilotavsnittet. Det är stressigt med för mycket information och för många scener, de glömmer berätta vem Kara faktiskt är och som resultat blir hennes karaktär platt och intetsägande. Handlingen fortskrider så sjukt snabbt utan någon rimlig förklaring eller naturlig utveckling och helt plötsligt slåss hon med intergalaktiska skurkar. Man undrar om de går på typ rymd-tjack eller nåt, för allt är så jävla hetsigt.

Inom loppet av vad som känns som trettio sekunder kommer hon ut som Supergirl för sin dude-iga kollega (och bästa vän som också är kär i henne) och BAM! så hackar han in sig i polisens databas, skickar henne på massa uppdrag, fixar en förväntad slampig och konservativ superhjältedräkt med ”polymer” och blabla massa högteknologiskt tjafs. Allt det här görs av en helt vanlig kontorsråtta. Wtf.

Kryptonians (befolkningen från planeten Krypton) kallas numera Kryptonieses, vilket många fans reagerat på (inklusive jag) och anser är en ren förolämpning. I skrivande stund vill till och med stavningkontrollen på min Macbook ändra Kryptoniese till Kryptonian.



Superman lyser med sin frånvaro, men hans skugga dominerar på något sätt. Han nämns om och om igen och man ifrågasätter hans relevans i storyn. Det är möjligt att hans inflytande kommer att avta i följande avsnitt, vilket vore skönt.

Manuset är löjligt och skådespelarinsatserna är inte de bästa och serien känns som en produktion från tidigt 00-tal. Specialeffekterna håller däremot dagens mått. "Supergirl" är väldigt cheesy, vilket vanligtvis brukar passa i genren, men blir istället "New Girl"-dorky på ett oskönt sätt. Den är mer irriterande än underhållande, med rusande karaktärsutvecklingar och verkningslösa plot twists. Jag kan enklast beskriva "Supergirl" som "Smallville" möter "Ugly Betty", en kombination som skaver.


Melissa Benoist gör dock sitt bästa för att gestalta en värdig Supergirl, men CBS misslyckas med att leverera en pilot som får mig att längta till nästa avsnitt.

Oscar Ajax