De franska utvecklarna Sandfall Interactive har inte varit blyga när det gäller att prata om vad de inspirerats av. I intervjuer har de pratat om allt ifrån ”Final Fantasy”- och ”Persona”-serien, till filmer av Hayao Miyazaki som ”Prinsessan Mononoke”.
I det färdiga spelet märks verkligen influenserna, men ”Clair Obscur: Expedition 33” har ändå väldigt mycket eget att bjuda på och inte minst en väldigt säregen stämning.

En dyster fransk saga med mycket hjärta
”Clair Obscur: Expedition 33” utspelar sig i en alternativ verklighet baserad på Frankrike. I över 60 år har en mystisk varelse målat upp ett nummer vid horisonten en gång om året, vilket gör att alla med den åldern går upp i rök. Det är alltså en ganska dyster plats vi presenteras för, där befolkningen hela tiden blir mindre och yngre.
Här möter vi Gustave (spelas av Charlie Cox, känd från ”Daredevil”), som är en av flera som frivilligt ska ge sig ut i det okända i hopp om att stoppa varelsen – precis som många andra misslyckade expeditioner innan dem.
När de anländer går saker och ting minst sagt åt skogen, men Charlie och några andra överlevare ger inte upp. De tar sig sakta men säkert genom den farliga men vackra världen, slåss mot monster och lär känna sina varandra. ”Clair Obscur” är ett väldigt mörkt spel, där mycket värme lyckas ta sig fram ur skuggorna. Med ett välskrivet manus, snyggt regisserade mellansekvenser och bra prestationer från Charlie Cox och de andra (bland annat Andy Serkis, känd som Gollum från ”Sagan om ringen”-filmerna) dras jag med i den udda men fina berättelsen och världen som målas upp framför mig.

Ett tjatigt men kul stridssystem med (ibland för) mycket djup
Striderna i ”Clair Obscur: Expedition 33” är en del i ett försök av utvecklarna att skapa ett påkostat rollspel med klassiska turordningsbaserade rollspel som i klassiska ”Final Fantasy”-spel – och visst har de lyckats med det målet, med blandat resultat.
När man stöter in i en fiende ute på fältet transporteras man till ett slagfält där hjältarna står på led framför motståndet, i väntan på dina instruktioner – precis som på ”den gamla goda tiden”. En stor del av striderna går ut på att lära sig fiendernas attackmönster för att kunna undvika eller parera deras anfall. Det är en ganska skoj gimmick och det är tillfredsställande när man känner att man verkligen fått in ett mönster, men det blir också ganska tjatigt.
Fienderna har nämligen ganska långa och detaljerade attackanimationer som kan bli väldigt tröttsamma att titta på efter ett par gånger, speciellt när man lärt sig att undvika dem med vänsterhanden. Samma sak gäller även hjältarnas attacker, som kräver att du trycker på rätt knapp vid rätt tillfälle för att maxa utdelad skada. Jag förstår vad utvecklarna vill åstadkomma med den snygga grafiken och de flashiga animationerna, men det blir lite en känsla av att de borde tänkt ”less is more” ibland.
Alla karaktärer har dessutom ganska unika system att tänka på. Gustave laddar till exempel hela tiden upp en mätare som gör att han kan utföra en specialattack med högre styrka ju längre man väntar, medan Maelle kan byta position för att växla mellan fokus på styrka och försvar. Jag gillar att varje karaktär är unik och att det ger ett visst djup till striderna, men det är inte alltid lätt att hänga med i alla system. Det känns som att vissa karaktärer hade kunnat vara en aning mindre komplicerade, helt enkelt.
En vacker men plottrig värld

Att utforska världen i ”Clair Obscur: Expedition 33” är ett av spelets många styrkor, men samtidigt en av de svagare. Spelets grafik är nämligen väldigt imponerande för att komma från ett team på cirka 30 personer, med vackra detaljrika miljöer och snygga ansiktsanimationer som får mig att tro på känslorna de vill förmedla.
Musiken av Lorien Testard är även den väldigt fin och drömsk, med mycket franska stråkar och andra ljud man känner igen från musik och film från landet. Den udda världen, de detaljrika miljöerna och musikerna för verkligen tankarna till Studio Ghibli och även en del fransk animation. Det är dock inte särskilt kul att utforska dem i sig.
Miljöerna är i själva verket ganska linjära och plottriga på samma gång. Det finns en del gömda vägar att ta för att hitta extra föremål, men i grunden är det en ganska rak väg framåt. Den detaljerade grafiken gör dock att det kan bli onödigt krångligt att ta sig fram, då det nästan händer för mycket på skärmen ibland.
Mellan platserna får man utforska en klassisk världskarta som visserligen bjuder på en hel del smarriga hemligheter och kul sidouppdrag, men den är nästan ännu värre att ta sig runt på.
Ett unikt äventyr med höga ambitioner

”Clair Obscur: Expedition 33” är en härlig hyllning till den gamla skolans turordningsbaserade rollspel med en vacker värld och en fint berättad berättelse, som både lånar friskt från andra och har en egen röst.
Det är dock ett spel som siktar lite för högt med nästan för bra grafik som gör att andra inslag brister och tar skada. I sin helhet är det ett på många sätt fantastiskt spel, med bristande inslag.
Spelet är verkligen inte för alla och det finns inslag som verkligen inte funkar, men i slutändan är det ett fint kärleksbrev till en genre som inte riktigt har en lika stor plats i spelbranschen som tidigare.
”Clair Obscur: Expedition 33”

Genre: Rollspel
Plattform: Xbox Series X/S, PS5, PC
Utvecklare: Sandfall Interactive
Utgivare: Kepler Interactive
Släpps: 24 april