Eftersnack: ”Westworld” avsnitt 1

SPONSRAT
3 Oktober 2016 | 15:00

Premiär för ”Westworld”: Så här ska en pilot göras

Idag har hett efterlängtade sci-fi/westernserien "Westworld" premiär på HBO Nordic. Här öppnar vi upp för diskussion kring premiäravsnittet. (Spoilervarning!)

Första avsnittet av ”Westworld” presenterar oss för karaktärerna, den artificiella världens regler och sätter även stämningen samtidigt som den ger oss ett par aptitretare för resten av säsongen. Det så här en pilot ska göras.

Det börjar med att en programmerare förhör Dolores (Evan Rachel Wood) om hennes liv. Dolores är en så kallad ”host”, en robotvärd, i nöjesparken Westworld. Hon berättar vad hon tycker om sitt liv och att hon är medveten om att slumpmässiga möten med personer kan förändra hennes liv. Hon berättar även om vad som kallas The Newcomers, som vi leds till att förstå är vad värdarna kallar gästerna.

Sedan får vi följa Teddy (James Marsden) när han anländer till en av parkens små städer. Han växlar ett par ord med sheriffen, går till bordellen, där han avböjer ett erbjudande från en prostituerad, och möter slutligen Dolores, som han känner sedan tidigare. När de kommer hem till Dolores gård, där hon bor med sina föräldrar, konfronteras de av banditer, som mördat Dolores föräldrar. Teddy är snabb med sin revolver och skjuter ihjäl banditerna. Plötsligt dyker Mannen i Svart (Ed Harris) upp. När Teddy försöker skjuta honom, träffar kulorna, men har ingen effekt. När Mannen i Svart börjar släpa med sig Dolores därifrån, fortsätter Teddy skjuta honom. Slutligen skjuter Mannen i Svart tillbaka. Och hans skott gör skada; Teddy faller död ner.



Detta var en väldigt bra inledning på mer än ett sätt. Vi leds till att tro att Teddy är en gäst när han egentligen är en värd. I och med att Mannen i Svart liknar Yul Brynners karaktär från originalet, som var en robot, tror vi att han är en värd. Detta förstärks, så klart, av att Mannen i Svart är den ruggigaste jäveln i serien. Det visar sig dock att han alltså är en gäst. Inledningen visar oss även en dag i värdarnas liv. Genom programmerarna får vi veta att värdarna har så kallade ”loops”, som de återupplever dag efter dag. Dessa loops avbryts av gästerna, vilket leder till mindre improvisationer från värdarna, som alltså är till för att förse gästerna med små äventyr, inte helt olikt de quests man kan ägna sig åt i rollspel.

Det skulle vara lätt att tro att det skulle bli tråkigt med dessa loops. Men skaparna av serien visar precis hur vassa de är när de visar oss hur mycket man kan variera sig med samma material, som dessutom ändras när programmerarna måste jobba runt exempelvis problem med uppdateringar. Ett bra exempel på detta är när Teddy säger ”Don’t mind me. Just trying too look chivalrous” till Dolores. Första gången säger han det när han plockar upp en konservburk som ramlat ur Dolores sadelväska. Andra gången säger han det efter att ha tagit en kula som var ämnad för Dolores. Sedan dör han. Igen.



Programmerare och robotar


I originalfilmen från 1973 fick vi följa med två gäster som roade sig i nöjesparken och som senare fick det hett om öronen när robotarna började löpa amok. I serien är det dock främst två andra typer av karaktärer som är i fokus.

Dels har vi programmerarna, som på daglig basis måste ta itu med robotar vars programmering inte fungerar som den ska. Utöver detta är de ständigt i luven på varandra, eftersom de alla har olika agendor som de vill främja. Robert Ford (Anthony Hopkins) är parkens kreativa direktör. Han samarbetar inte så mycket med de andra programmerarna, utan gör lite som han själv vill, inklusive att lägga in nya uppdateringar, som kan vara roten till problemen med värdarna. Theresa Cullen (Sidse Babett Knudsen) är parkens operativa ledare. Hon måste fatta de tuffa besluten, vilket inte alltid är så lätt, då hon bland annat har att göra med den överentusiastiska och evigt svärande Lee Sizemore (Simon Quarterman) och den, i sammanhanget, något överempatiske Bernhard Lowe (Jeffrey Wright).

Den andra typen av karaktär som är i fokus är värdarna. Vi får följa deras vardag, som de inte vet om att de återupplever dag efter dag. Vissa dagar dör de, ibland väldigt våldsamt. Andra dagar får de kanske komma hem. Om de har tur. Trots att man vet att de är robotar, kan man inte låta bli att känna med dem. Detta beror dels på att serien är välskriven, oerhört välskriven till och med. Men det beror även mycket på att skådespelarna är väldigt duktiga. Det är inte en enkel sak att ge djup åt en karaktär som, för det mesta, bara har en viss uppsättning repliker. Men samtliga skådespelare lyckas alltså med detta.

Det är även intressant att se hur gästerna, som alltså är vanliga människor (med mycket pengar, så klart) porträtteras. Antingen framställs de som kalla eller som idioter. Det bästa exemplet är nog när en gäst (Currie Graham) jublar när han skjuter ihjäl en bandit. Han beter sig som en liten pojke som spelar tv-spel. Det är ju inte så långt från sanningen. Men det gör ju inte att han ser mindre ut som en idiot.



Paint it Black


Serien är mycket stämningsfull, som sagt. Miljöerna är vackra och vykorts-skarpa och musiken är subtil men effektfull. Värdarna är dock de som gör det mesta för stämningen alltså, då de beter sig autentiskt, både för tidsperioden och som människor.

Det är en sekvens som jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Hector (Rodrigo Santoro), Westworlds mest fruktade bandit, rider in i stan. Han bär svart från topp till tå, som sig bör för en bandit. Armistice (Ingrid Bolsø Berdal), en av Hectors banditer, skjuter ner ett antal invånare med sina Winchestergevär. Samtidigt ger sig Hector in på bordellen för att stjäla kassaskåpet. Allt detta är ackompanjerat av en instrumental version av The Rolling Stones ”Paint it Black”. Sekvensen är snygg, våldsam, effektfull och, ja, bara jävligt fräck helt enkelt. Hector är inte en tystlåten bandit, utan låter oss ta del av sin bandit-filosofi medan han orsakar kaos i den lilla staden. Sedan blir han nedskjuten av den töntiga gästen (Graham). Jag hade nästan blivit arg om det inte varit så talande för Westworld.



Mannen i svart


Mannen i Svart, spelad av Ed Harris, som står för seriens bästa skådespelarprestation, är seriens mest intressanta karaktär. Han är en gäst som, enligt egen utsago, kommit till Westworld i trettio år. Detta gör att han vet exakt hur allt fungerar. Han vinkar irriterat bort en av de prostituerade värdarna som ska leverera sina repliker. När Dolores säger att hon gör vad som helst om han bara låter Teddy vara, säger han föraktfullt att han vill att det ska vara svårt; han betalade inte en massa pengar för att ha det lätt. Han kidnappar en av värdarna, som han sedan torterar och slutligen skalperar. Han gör egentligen inget fel, eftersom alla individer han plågar och dödar är värdar. Detta faktum ställer honom dock knappast i bättre dager.

Han kan ses som en sorts representant för hur mycket lidande en gäst kan orsaka i en värld där det inte finns några regler. Han uppger att han letar efter en ”djupare nivå”.  Vart denna nivå är och vad man kan tänkas finna där är seriens mest intressanta frågor. Det ska bli intressant att se vart Mannen i Svart är på väg.


Nya avsnitt av "Westworld" släpps måndagar på HBO Nordic.


Vad tyckte ni om första avsnittet av "Westworld"? Kommer ni fortsätta titta? Kommentera gärna nedan.