Ända sedan jag såg ”Scream” som finnig tonåring på bio så har Wes Craven och Kevin Williamsons slasher-franchise haft en stor plats i mitt hjärta. Jag har sett samtliga filmer i serien otaliga gånger och kan de utantill från dialog till minsta detalj.
Här finns mestadels höjdpunkter, som i de två första, nästintill perfekta filmerna och fåtal mindre lyckade ögonblick, som i de hårt kritiserade del 3 och 4. Häromåret tog regiduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett (”Ready or Not”) över franchisen efter framlidne Craven och levererade en utsökt så kallad ”requel”, ”Scream”.
Nu har duon med dunder och brak levererat den sjätte, bioaktuella filmen där överlevande veteraner och huvudkaraktärer återvänder. Liksom i förra äventyret bjuds det på blodiga mord, rapp dialog, tajt spänning och smart meta-humor i sann ”Scream”-anda. Men även om ”Scream VI” är en värdig uppföljare så når den inte upp till samma nivå som förra filmen.
Nu har Bettinelli-Olpin och Gillett en stor uppgift - och utmaning - framför sig. Hur håller man liv i en filmserie när man kommer upp i del sju? Hur utmanar man traditionerna utan att köra över de hängivna fansen? Det är inte många skräck-franchises, speciellt inom slasher-genren, som lyckats behålla värdigheten vid så många uppföljare.
”Fredagen den den 13:e del 7” introducerade en ”Carrie”-liknande hjältinna med paranormala krafter. ”Alla helgons blodiga natt” ignorerade tidigare uppföljare med rebooten ”Halloween H20”. ”Motorsågsmassakern” hade vid det laget redan fått en remake med sin egen uppföljare. Och ”Hellraiser”-serien hade vid del sju redan varit i rymden och tillbaka i flera meningslösa DVD-filmer.
För att en sjunde ”Scream”-film ska fungera behövs något skruvat och oväntat. Sjätte filmens starkaste åtgärd var flytten till New York, storstädernas storstad. Vi har tidigare vant oss vid småstaden Woodsboro där tidigare filmer utspelat sig med undantag för del 2 (en collegestad i Ohio) och 3 (Hollywood). Men det räcker inte längre med en ny stad. Vi behöver en helt ny miljö som ger utrymme för en helt ny typ av stämning, lokaler och jakt- och mordscener. Ett nöjesfält? En kryssningsfärja? Eiffeltornet? Vita Huset? Vad som helst, bara överraska oss.
En av svagheterna i ”Scream VI” var däremot valet att sänka oddsen genom att låta aningen för många karaktärer överleva mördarens brutala knivhugg om och om igen. De nya rollfigurerna var underutvecklade och relativt kortlivade.
Tidigare filmer har lekt med publikens förväntningar genom att ha ihjäl överlevande rollfigurer (Randy i del 2, Cotton Weary i 3, Dewey i 5). Känslan finns att filmskaparna blivit lite för förälskade i karaktärerna och fegat ur. De verkar ha glömt att publiken behöver överraskas i berättelsen och inte bara med skrämseleffekter. Döda en av våra huvudkaraktärer - eller döda dem alla! För att en film som går ut på att en mördare hotar måste det ibland kännas som ett slag i magen när en av våra favoriter biter i gräset, liksom med Randy och Dewey. Den känslan uteblir när tunna biroller snabbt introduceras för att sedan offras i nästa sekund.
Och hur mycket jag än gillar Melissa Barrera och Jenna Ortega så känns det som om man utforskat klart systrarna Carpenters historia redan efter två filmer.
Någon vars bakgrund vi däremot vet mindre om är personliga favoriten, reportern Gale Weathers (Courteney Cox). Numera den enda som medverkat i samtliga filmer men sparkade inte mindre Ghostface-röv för den delen i senaste installationen. Ge oss mer Gale! Gör henne till huvudkaraktär - hon lär ju med sin aggressiva stil ha skapat en rad fiender under åren som lätt kan agera misstänkta.
Cox närmar sig samma ålder som Jamie Lee Curtis i senaste ”Halloween”-filmerna. En mogen hjältinna i ”Scream” vore ett kul, fräscht sätt att liva upp filmserien.
Så vad ska Bettinelli-Olpin och Gillett göra med Ghostface & co i en eventuell sjunde film? Åka ut i rymden? Låta forskare utveckla en robot-Ghostface? ”Ghostface vs. Chucky”? Det behöver självklart inte bli så galet men något måste hända!
Vi vill ju inte att en av våra bästa skräck-franchises ska utvecklas till trötta upprepningar med samma upplägg med snålt varierade karaktärer och miljöer. Innan en officiell story spikas så föreslår jag Gale Weathers som president med Ghostface i Vita Huset. Oavsett så laddar jag popcornen inför ”Scream VII”.
