Animerade Netflix-serien ”Big Mouth” (2017– 2025) skildrar något som få serier vågar närma sig: puberteten i all sin pinsamhet, förvirring och råa kroppsligheten. Genom en grupp karaktärer i yngre tonåren och deras respektive hormonmonster bjuds det på både smarta, insiktsfulla reflektioner kring sex och förlösande asgarv.
Serien är skapad av Mark Levin, Jennifer Flackett, Andrew Goldberg (”Family Guy”) och komikern Nick Kroll, och bygger på de två sistnämndas uppväxt i New Yorks förorter. Kroll gör även rösten till huvudkaraktären, en fiktiv version av sig själv som ung, samt flera andra sidokaraktärer.
Dråplig NSFW-humor
Serien bjuder på vass såväl som mer traditionellt pubertal humor. Men nästan alltid om sex, kroppen och känslor ur ungas perspektiv. Alla som varit tonåringar och kämpat sig igenom puberteten kan både skratta gott och nostalgiskt skämmas.
Skämten är ofta grova, absurda och gränsöverskridande, men bakom varje punchline finns även en befriande kärna av ärlighet. Genom att få garva åt karaktärernas ofta olidligt pinsamma ögonblick ges publiken möjlighet att reflektera över sina egna erfarenheter av puberteten.
Alla ska med
Serien är också ett lysande exempel på naturlig representation, något som är extra viktigt i en serie på detta tema. Här ryms berättelser om olika sexuella läggningar, könsidentiteter och kulturella erfarenheter.
Nördiga Missys resa som svart tjej som brottas med frågor om ras och identitet, eller värstingen Jays utforskning av bisexualitet, är exempel på hur ”Big Mouth” väver in teman som ofta förbises i vuxen-animerade serier. Samtidigt undviker man att predika; mångfalden normaliseras genom karaktärernas vardag.
Tunga teman med finess
Det går knappast att skildra moderna tonåringar utan att beröra tyngre teman, som psykisk ohälsa. Här skildras mer negativa känslor via hormonmonstrens ”kollegor” – den farligt förföriska Depression Kitty, en katt som lever på nedstämdhet, trollkarlen The Shame Wizard, som lockar fram skammen, samt ångestmyggan (!) Anxiety Mosquito.
Det är kreativa och inspirerade metaforer som gör svåra ämnen begripliga och igenkännbara. Samtidigt påminner de om att psykisk ohälsa är en del av den mänskliga erfarenheten, inte minst när man är ung. Att Depression Kittys röst görs av fabulösa ”Hacks”-stjärnan Jean Smart är självklart en bonus.
Flödande kreativitet
En ständig lek med formatet gör också att man aldrig riskerar att bli uttråkad. Avsnitten innehåller musikalnummer, surrealistiska drömsekvenser och fjärde väggen-brott som gör att serien känns levande och oförutsägbar.
Här finns även gott om meta-humor med referenser till bland annat serien själv och röstskådespelarna. En rad kändisar dyker även upp – i ett musikalnummer sjunger Prince, Freddie Mercury, Whitney Houston och David Bowie om att utforska sin sexualitet medan Dwayne Johnson spelar huvudrollen i filmen ”Paul Bunyan: New York City”.
Gästspel i Sverige
I ett särskilt fyndigt avsnitt där man utforskar pubertet runtom i världen gästspelar serien i Sverige. I en kort berättelse om en pojke som skäms för sina sexuellt frispråkiga föräldrar skämtas det friskt om barnprogramsfigurerna Snopp och Snippa, oralsex genom att stava ABBA med tungan och hur bättre vi är att tillfredsställa varandra i jämförelse med Norge.
Liksom i övriga länders besök görs rösterna av landsmän och här hör vi Edvin Ryding, Carla Sehn, Nikita Uggla och Christian Hillborg. I Puerto Rico-sekvensen bjuds det på ett musikalnummer om att äntligen få hår på kroppen – av och med Lin-Manuel Miranda (!), som sjungande könshår.
Enastående stämmor
Apropå röstskådespelare – du finner ingen lyxigare ensemble av stämmor än här. Förutom begåvade Kroll gör komiska talanger som John Mulaney, Jessi Klein och Jason Mantzoukas de andra huvudrollerna medan namn som Fred Armisen, Maya Rudolph och Jordan Peele bidrar med minnesvärda biroller.
Och då har jag inte ens nämnt gäststjärnorna! Kristen Bell som en sexkudde! Kristen Wiig som en vagina! Zach Galifianakis som en talande groda! Jon Hamm som en tallrik med musslor! Jeff Goldblum som en Apple-brosch! Hugh Jackman som sig själv! Och Paul Giamatti som… bajs.
En suverän Netflix-pärla
”Big Mouth” är en av de roligaste, mest underhållande – men även tänkvärda – serierna från Netflix. Som animerad serie för vuxna, och i viss mån, tonåringar erbjuder den både underbart pinsam nostalgi från tonåren och gott om asgarv. Och om du faller för den så finns spinoffen ”Human Resources” som är minst lika kul.
Se trailern till första säsongen nedan:
Åttonde och sista säsongen dök tidigare i år upp på Netflix tillsammans med 32 andra titlar.
Läs också: Animerade serier byter ut röstskådisar: ”Svarta bör spelas av svarta”