Häromdagen lurade Marvel världen till att, med andan i halsen, minutiöst följa färg som torkade. Inte bokstavligen, men nästan.
Under en sex timmar lång livesändning fick vi ungefär varje kvart se hur en ny stol med ett nytt namn på en skådespelare i rollistan för ”Avengers: Doomsday” dök upp på våra skärmar. I början var namnen rätt väntade. Chris Hemsworth, jo men självklart. Florence Pugh, ingen trodde annat. Pedro Pascal, helt rätt att nya Fantastic Four-gänget är med. James Marsden… vänta, va?
Ajjemen, när vi kom in på typ timma fyra började det visa sig att ”Avengers: Doomsday” inte bara kommer följa etablerade MCU-karaktärer. Halva Fox gamla ”X-Men”-universum ska nämligen också få vara med och leka.
Enligt live-streamen rör det sig om Patrick Stewart som Charles Xavier, Ian McKelllen som Magneto, Rebecca Romijn som Mystique, James Marsden som Cyclops, Kelsey Grammer som Beast och Alan Cumming som Nightcrawler. Sex gamla favoriter som många säkert är jätteglada över att få återse.
Jag hade helst sluppit dem allihop.
Jag hatar inte ”X-Men”, men…
Till att börja med vill jag påpeka att det inte rör sig om någon form av aversion mot skådespelarna eller karaktärerna. Jag när inget hemligt hat mot Kelsey Grammer. Men jag tycker helt krasst att det är bättre att MCU ägnar sig åt ”sina” karaktärer, som de byggt upp och introducerat, snarare än att om och om igen köra en remix på Fox gamla hits från tidigt 2000-tal.
En del av det här är onekligen subjektivt: jag är född 1999 och var inte ens ett år fyllda när Hugh Jackman för första gången fällde ut klorna på bioduken. Mitt superhjälteintresse tog fart först med MCU, och det är det universumet jag är investerad i.
Således känner jag ingen nostalgi för Patrick Stewarts Xavier eller Rebecca Romijns Mystique. Att det är många som gör det förstår och respekterar jag, men det ändrar inte faktumet att nostalgikort i dagens filmvärld är både överspelade och fantasilösa.
Vi lever i en tid där allt gammalt ska bli nytt, och allt som har minst tjugo år på nacken och råkar vara del av en franchise ska betraktas som tidlösa mästerverk värda att om och om igen få kliva upp rampljuset för extranummer.
Det är ovanligt att det sker för att någon särskilt fantastisk kreativ vision ligger bakom: snarare har det ofta att göra med att filmbolag i en allt tuffare ekonomi letar efter säkra pengar.
Och visst, när Ryan Reynolds i ”Deadpool & Wolverine” förra sommaren spelade referensbingo till tonerna av miljardklirr i kassan hos Marvel Studios så förstår jag att Feige och kompani såg ljus i en annars rätt mörk tunnel. Men att fortsätta spela ut nostalgikort är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem.
Läs också: Officiellt: Channing Tatum tillbaka i MCU – får spela Gambit igen
Läs också: Maffig rollista i ”Avengers: Doomsday”! 27 skådespelare har just bekräftats
Låt oss lära känna nya ansikten
Skälet till att MCU blev en grej överhuvudtaget var ju att det var så väl uppbyggt. Ett delat universum där karaktärer kryssade mellan varandras historier och emellanåt förenades för extra storslagna strider mot gemensamma fiender. Allt kändes enhetligt, passade ihop och byggdes upp i samma kontext. Vi fick lära känna karaktärer vi inte mött förr på biodukarna (inte ens serietidningsnördarna visste ju riktigt vilka Guardians of the Galaxy var, till exempel).
I det risktagandet låg mycket av spänningen. Kevin Feige byggde ett miljardimperium på serietidningsvärldens B-lag. Samma spänning finns inte riktigt i att se Ian McKellen spela Magneto för sjuttioelfte gången, och därmed finns där inte heller samma långsiktiga vinst.
Det är ingen tillfällighet att MCU började stöta på problem när man gav sig in i den cameo-orgie som varit multiversumet.
Istället för struktur fick vi kaos, istället för att lära känna karaktärer ordentligt fick vi se dem skymta förbi utan sammanhang eller kontext. Lösningen på det är inte att satsa ännu hårdare på att göra repriser av saker vi såg för tjugo år sedan (nu med tjugo år åldre skådespelare) utan att bygga något från grunden igen. Tänk nytt, inte gammalt.
Och, helt ärligt, vem tror att Patrick Stewart, 85, är MCU:s framtid? Svaret på den frågan är ingen, sannolikt allra minst han själv.
Vad som däremot kan (och bör) vara MCU:s framtid är karaktärer som Moon Knight, Ms Marvel, valfri Eternal och Kate Bishop, alla frånvarande från rollistan som presenterats. Lägg tiden på att utveckla de karaktärerna istället, eller för den delen på att introducera nya X-Men, om vi nu måste ha mutanter.
Varför ska dyrbar speltid spenderas på det som varit i ett läge där Marvel inte verkar ha en susning om vad som ska bli? Det sista Marvel behöver nu är att göra sin största satsning till ett muséum.
Lär oss att ta farväl. På riktigt.
Någon säger säkert att ”Doomsday” nu kan bli det värdiga farväl som FoX-Men har förtjänat, men jag skulle vilja hävda att de redan fått det. Hela poängen med ”Deadpool & Wolverine” var ju att säga ett fint tack och hej till Marvels tidigare filmer, och det fungerade utmärkt. Och innan dess fick våra kära mutanter dessutom ett lyckligt slut i ”X-Men: Days of Furture Past”, vilket också fungerade utmärkt.
Ska de få ett tredje farväl nu? Det börjar påminna om elitidrottare som avtackas med pompa och ståt bara för att någon månad senare kliva in på planen igen. Att inse att allting har ett slut är något vi alla måste göra. När lär vi oss att säga hejdå på riktigt?
Nu hoppas jag innerligt att ”Avengers: Doomsday” blir sista gången vi ser Fox gamla ”X-Men”. Med risk för att låta som William Stryker: Låt Doctor Doom förinta FoX-Mens universum i ”Doomsdays” första kvart för att etablera honom som ett hot, på samma vis som Thanos dödade Loki i ”Infinity War”.
Fast gör det mer permanent den här gången. Låt ingen mutant undkomma. Gör det tydligt att det är ett universum som är färdigt, dött och begravet. Bryt med den tomma och menlösa nostalgin som hemsökt Hollywood hela 2020-talet. Lär oss att ta farväl, på riktigt, så att vi sedan kan återgå till de karaktärer som MCU verkligen handlar om: de som de byggt upp själva.
Annars riskerar själva MCU att bli som onsdagens livesändning: inte mycket mer än färg som torkar.
Läs också: Därför saknas både Chris Pratt och Tom Holland i ”Avengers: Doomsday”
Läs också: Inspelningsstart för stjärntäta ”Avengers: Doomsday” – ännu fler skådisar avslöjas inom kort