När min pappa gjorde en skräckfilm

4 December 2013 | 19:01

När min pappa gjorde en skräckfilm

2005 minns många som året då Fabian Bengtsson kidnappades, Youtube drog igång och Eurovision Song Contest firade 50 år. Men för mig och en klick andra människor förknippas 2005 med en helt annan sak - året då vi spelade in skräckfilmen "Vem är du?".

En film som introducerade Nour El Refai för Sverige för första gången. En film som endast hade 13 dagar på sig att bli färdigfilmad. En film som aldrig hade fått se solens strålar om det inte vore för Jonas Skelterwijk, min far. En man som en vinterdag plötsligt fick för sig att göra en lågbudgetskräckis trots att allt talade emot honom. Vanvett är genetiskt i vår familj... Men han gjorde det och idag är det nio år sedan idén kläcktes och gick i verk.

Därför har jag valt att sätta mig ner med honom och blicka tillbaka på tiden i spritfabriken den där januarimånaden i Eslöv 2005 när vi spelade in Sveriges kanske mest underskattade skräckfilm!

Hur fick du för dig att du skulle göra en långfilm?

- Det var bara så att det skulle göras! Jag var tvungen att göra en långfilm. Jag hade lite funderingar på skräckfilm så jag ringde helt enkelt en nära vän i början av december 2004. Han funderade inte länge utan svarade kvickt: "Klart jag är med!".

Hur fick du idén att göra en skräckfilm?

- Det var en liten idé som formades när en fallfärdig spritfabrik skulle säljas på exekutiv auktion. Det var en riktig paradlägenhet på tio rum, men som nu var så vackert förfallen och så totalt nerbajsad av duvor och råttor. Här vill jag spela in en skräckfilm! Efter att ha mutat konkursförvaltaren med en flaska whisky, fick jag hyra lokalen fram tills den exekutiva auktionen. Det betydde 13 dagars effektiv filmning...

Hur såg förberedelserna ut?

- Ska jag vara ärlig måste jag nog erkänna att det blev lite mycket där kring jul och nyår. Duvbajsgrävning, renovering av lokalen, strömdragning till den annars strömlösa spritfabriken, casting och massa annat. Men saker och ting började falla på plats när vi hade manusgenomgång uppe i den kalla inplastade inspelningslokalen den 4 januari 2005. Alla i gänget var där! Cirka 17 pers. Det var då det kändes: "Fan vad häftigt... Det är på riktigt nu!"

Hur mycket låg budgeten på?

- Utan att sätta det i siffror så stack det iväg till det femsiffriga. Det var absolut inte så budget var satt från början. Så det blev en minst sagt dyr historia...

Hur gick inspelningen?

- Jo, inspelningen gick överlag bra. Visst stötte vi på problem av diverse storlek men vi lyckades alltid lösa det på något sätt. Dock hade vi bestämt oss för att klara av ca 80 procent kvalitet för att vi skulle hinna med, men plötsligt försökte jag göra 110 procent kvalitet. Detta resulterade i att det blev lite "bristningar i flytet". Vi skulle ju skjuta filmen på 13 dagar, helger och fritid. Vi fick ganska snabbt igång flytet igen och hittade tillbaka till anledningen varför vi gjorde det här... "Just for the fun of it!". Hade vi inte gjort det hade nog inte filmen blivit klar.

Berätta lite om problemen.

- Ja, till exempel stod produktionen för lunch: mikromat som pizza och paj. 17 personer som ska dela på en mikro där varje rätt tar 4 minuter. 15 minuters lunch blev 68 minuter i bara tillagningstid... Tåg var också ett helvete! Inspelningsplatsen låg precis bredvid tågrälsen, så allt som oftast fick vi bryta för att ett tåg körde förbi. En smula irriterande. Sen blir det liksom som en gröt av press, härliga problemlösningar, filmning i 13 minusgrader, rädda skådisar (det var en läbbig inspelningsplats) med mera. Men inspelningen gick ändå bra under förutsättningarna. Dag ett var klar framåt morgontimmarna med bara fem timmars förseningar!

Hur gick det på premiären och fram till idag?

- Det gick fantastiskt! Biljetterna sålde slut, vi fixade en limousin. Pressen var på plats. Spänningen på topp! Det blev bara en limousin som fick köra runt kvarteret många gånger... Det var hysteriskt kul. Jag släpade in bygglampan, filmens huvudljus, i salongen och talade till premiärpubliken. Sen gick projektorn igång och folk skrek av upphetsning och rädsla... Det var magiskt! Efter det levde filmen vidare runt på olika butiker och nätshopar så som Discshop och Hemmakväll. Idag har den tyvärr försvunnit lite i glömska och lever genom IMDb, Wikipedia och på obegripliga forum i världen.

Några slutord?

- Trots att jag åldrades 25 år på bara några månader, betalade betydligt mer än jag hoppats på och nu har 1000 ex av "Vem är du?" i garderoben, så ångrar jag ingenting. Vi gjorde en långfilm - jag menar, vem gör det? På 13 dagar i en övergiven spritfabrik mitt i januari... Och vi hade otroligt roligt att göra den också. Det är fortfarande det bästa jag har gjort i mitt liv, utan tvekan. Fan... nu efter allt prat om den blev jag nog lite sugen på att göra en långfilm till!

Jonas Skelterwijks tips till andra lågbudgetfilmare:

1. Reka inspelningsplatserna ganska noga och tänk på: Enkel logistik.

2. Skaffa ett team du litar på - våga delegera.

3. En usel skådis med engagemang är bättre än en bra skådis som skiter i vilket.

4. Toa och vatten! Man kan inte begära att cast & crew ska koordinera sina toalettbesök.

5. Alla som medverkar får ta med egen kallmat. Förbjud snabbmatsutflykter! Och mammas storkok i all ära - men det funkar tyvärr inte.