I helgen besöker Gunnar Hansen, mer känd som Leatherface i Tobe Hoopers ”Motorsågsmassakern” (1974), Sci-Fi-mässan i Göteborg. Vi passade på att ta oss ett snack med den gamle skräcklegenden om den brutala inspelningen av filmen, hans karaktär, uppbådet som följde när filmen kom ut och om framtiden.
Hur fick du rollen som en av skräckfilmshistoriens stora ikoner?
– Jag hörde talas om att man spelade in en skräckfilm i Austin, Texas och att de letade efter någon som kunde spela mördaren i filmen. Så jag kontaktade dem och blev sedan intervjuad av den som var ansvarig för castingen. Jag blev sedan kontaktad av dem och gick tillbaka för att bli intervjuad av regissören Tobe Hooper och manusförfattaren Kim Henkel. Vi hade ett långt samtal, det måste ha varit i en timme eller mer, under vilket de förklarade karaktären Leatherface för mig och hans relation till de andra karaktärerna i filmen. När de slutligen frågade mig om jag ville axla rollen sa jag ja och de anställde mig.
Fanns det andra skådespelare som man övervägde för rollen som Leatherface eller som hade castats för rollen innan du kom in i bilden?
– Ja, jag hörde då att de innan mig hade castat en annan skådespelare för rollen som sedan hoppade av. Men nyligen frågade jag faktiskt Kim Henkel om just detta, och då sa han att det inte fanns någon skådespelare som sökt eller castats för rollen innan mig.
Inspelningen av ”Motorsågsmassakern” var inte en speciellt trevlig upplevelse för majoriteten av de inblandade. Berätta om dina starkaste minnen från inspelningsplatsen.
– Nej, det var verkligen en extremt svår process och det svåraste av allt var nog middagsscenen. Den tog hela 26 timmar att spela in och det här var mitt i sommaren i Texas och temperaturen i huset var upp emot 48 grader. Vi fick spela in scenen gång på gång för att få den perfekt. Dessutom var det en väldigt intensiv scen i sig, vilket gjorde hela processen både fysiskt och psykiskt utmattande.
Jag läste någonstans att Tobe Hooper medvetet försökte upprätthålla en väldigt spänd stämning under inspelningarna, är det sant?
– Nej, Tobe försökte inte upprätthålla någon spänd stäming under inspelningarna. Vi arbetade alla väldigt hårt och under tuffa förhållanden, men Tobe var alltid lätt att jobba med. De problem vi hade var att vi jobbade under väldigt långa perioder under outhärdlig hetta. Ytterligare ett problem var också begränsningarna i och med att vi jobbade med en extremt låg budget.
När ”Motorsågsmassakern” släpptes följde ett enormt uppbåd kring filmens våldsamma och skrämmande innehåll. Den förbjöds i ett flertal länder och var en av de filmer som stod i centrum för den så kallade videovåldsdebatten i Sverige på 80-talet.
Det intressanta är att majoriteten av det våld som porträtteras i filmen sker utanför bild. Vi ser faktiskt aldrig en motorsåg gå igenom någons kropp i filmen, förutom i en scen där det sker av en ”olycka”. Så var tror du att all uppståndelse kring filmen kom ifrån då den släpptes och vad gör ”Motorsågsmassakern” till en så chockerande och skrämmande film enligt dig?
– Jag tror att uppståndelsen kring filmen grundade sig i den intensitet som fanns i själva storyn och vilka antydelser den gjorde. Publiken ser saker som de egentligen inte ser. Karaktären Leatherface är också en mycket mystiskt karaktär och man vet inte vad som egentligen döljer sig bakom hans mask – om något alls. Det är det som gör honom ännu mer skrämmande. Utöver det är filmen också känslomässigt mörk – de goda vinner inte i slutet, endast en person överlever och ingen blir straffad för vad de gjort.
Leatherface har genom åren blivit en ikon inom skräckfilm. Hur beskrev man karaktären för dig första gången och hur väckte du honom till liv?
– Tobe Hooper berättade berättade för mig att Leatherface var svårt utvecklingsstörd, till den grad att han inte kunde prata. Han var väldigt tystlåten och extremt våldsam. Leatherface var även väldigt rädd för sin familj och löd dem alltid blint. Jag förberedde mig för rollen genom att spendera en tid på en skola för utvecklingsstörda personer. Där studerade jag hur de betedde sig och hur de rörde sig. Jag visste att min karaktär i filmen inte pratade och att jag var tvungen att göra allt skådespelade genom kroppsspråk.
Fanns det något ögonblick under produktionen av filmen då ni kände att ni höll på att göra något som trots allt skulle bli väldigt stort?
– Vi var för upptagna med att bara försöka få vårt jobb gjort, så vi tänkte inte speciellt mycket på det då. När vi väl spelat in allt material var det faktiskt några av skådespelarna och från filmteamet som gick fram till Tobe och sa att det inte fanns en chans att klipparen skulle kunna få ut något vettigt ur det material vi spelat in.
Du har ganska nyligen släppt en bok med titeln ”Chain Saw Confidential: How We Made the World’s Most Notorious Horror Movie”. Kan du berätta om den?
– Jag blir ofta tillfrågad om just hur vi gjorde ”The Texas Chainsaw Massacre” och samtidigt hör jag hela tiden alla möjliga slags myter och skrönor kring produktionen av filmen. Så jag bestämde mig helt enkelt för att berätta den historien själv, så pass korrekt som möjligt. Detta både för att dels berätta den sanna historien för folk och dels för att ta död på myterna. För att göra detta så noggrant som möjligt intervjuade jag så pass många från filmteamet och skådespelare från filmen som jag kunde hitta, för att inkludera även deras minnen i min berättelse.
Så hur ser framtiden ut för Gunnar Hansen? Finns den några intressanta projekt som är på gång?
– Jag arbetar fortfarande för fullt. Jag kommer att fortsätta skriva manus till dokumentärfilmer och jag har även två manus till skräckfilmer på gång. Ett av dem med titeln ”Death House” kommer förhoppningsvis spelas in under året. Jag kommer även att fortsätta skådespela då jag får chansen. Just nu är jag involverad i diskussioner för att spela i tre olika produktioner, men jag vet ännu inte vilka som kommer att göras.
Slutligen, om du skulle bli tillfrågad att återvända till karaktären Leatherface igen, i en film där vi återbesöker honom på gamla dagar och få veta mer om vad som hände med honom, skulle du damma av motorsågen och slänga på dig masken än en gång?
– Ja, det skulle jag!
