Så minns vi Philip Seymour Hoffman

2 Februari 2014 | 23:30

Minneskrönika: Philip Seymour Hoffman

Gunnar Rehlin minns Philip Seymour Hoffman som en vår tids bästa och mesta karaktärsskådespelare.

Det känns ofattbart att Phillip Seymour Hoffman är död. Att en av vår tids bästa och mesta karaktärsskådespelare blivit ännu en av dom som fallit offer för de droger som hittar hem även hos de bästa.

Jag har intervjuat honom många gånger. De senaste gångerna var i samband med "The Hunger Games: Catching Fire" och "The Master". Innan dess var det bl a för "Mission: Impossible 3", där han spelade en oförglömlig bad guy mot Tom Cruises Ethan Hunt. I intervjusituationer kändes han alltid, jag vet inte, i brist på annat ord, lite finurlig, som han satt och väntade på att jag skulle ställa någon underlig fråga. Han var definitivt inte ovänlig, tvärtom, men det kändes som om han satt och lurpassade lite grann, som om han väntade på att med vänlig ton väntade på att komma med en liten rättelse.

Jag minns de första gångerna jag lade märke till honom riktigt ordentligt ­ som i Paul Thomas Andersons "Boogie Nights", eller i samme regissörs mästerverk "Magnolia". Här satte han sig verkligen på kartan, som det heter ­ han var oförglömlig i filmer som även i övrigt hade oerhört stark rollbesättning.

Han var aldrig rädd för att, sin stjärnstatus till trots, ta små roller. När jag intervjuade honom om George Clooneys "Maktens män" sa han:.

- Gör man en mindre roll, så kan man göra mycket mer med den. Alla håller bara koll på den som har huvudrollen.

Han sa att begreppet att vinna, att få berömmelse, inte var viktigt för honom.

- Jag bryr mig inte så mycket om det. Fast jag förstår människors önskan att lyckas. Det där är något vi föds med, viljan att göra någonting viktigt, någonting som står ut. Och det är en instinkt som vi skådespelare har.

- Jag har haft turen att få arbeta med riktigt fantastiska skådespelare under min karriär, och de tror inte alla att just de är bäst. De vet alla att det är lätt att ha en dålig dag och agera dåligt. Alla riktigt bra skådespelare förstår detta.

- En bra roll är en bra roll, så enkelt är det. Jag jobbar på, jag tycker om mitt jobb, jag tycker om att ha en karriär.

Och vi tyckte om honom. En film med Hoffman i en roll hade alltid ett extra plus. Det kommer att bli oerhört tomt i filmvärlden utan honom. Och dessa jävla droger. Vad är det som får människor som Philip Seymour Hoffman att hålla på med heroin? Jag förstår det inte.