INTERVJU

Skribent

Henrik Skapare

11 september 2017 | 20:30

"Silicon Valley"-stjärnan spelar sig själv i "The Big Sick"

Årets stora indiesuccé bygger på komikern Kumail Nanjianis egna liv. ”Jag passade på att göra mig själv lite mer charmerande” berättar han för MovieZine.
Om du bara ska gå och se en romantisk komedi i år kan du gott och väl gå och se ”The Big Sick”. Skriven av Kumail Nanjiani och hans fru Emily V. Gordon berättar den historien om hur de båda träffades för tio år sedan, men det är bara en del av sanningen. Det är lika mycket en film om hur Kumail slits mellan sin muslimska uppväxt och sin amerikanska identitet, och när Emily blir sjuk och faller i koma adderas ytterligare en dimension.
 
När MovieZine pratar med Kumail har filmen redan blivit en snackis på andra sidan Atlanten, och det är inte bara kritikerna som gillar den. Att filmen redan har spelat in 47 miljoner dollar gör den till en av årets mest inkomstbringande indiefilmer och nu talas det om potentiella Oscarschanser.
 
Kunde du föreställa dig vilken succé det skulle bli när filmen hade premiär på Sundance-festivalen i januari?
 
– Haha, nej! Det hade jag ingen aning om, något sånt kan man inte förvänta sig! Vi hoppades att publiken skulle gilla den, men nej, jag hade ingen aning om att det skulle bli vad det blev. Det var överraskande.
 
Innan ”The Big Sick” var du framförallt känd för din roll som kodaren Dinesh i ”Silicon Valley”. Hur i helskotta fick du den här filmen gjord?
 
– Det hjälpte såklart till att ”Silicon Valley” var en populär serie bland både kritiker och tv-tittare, men den stora grejen var nog att Judd Apatow producerade filmen. Här är trots allt den största komediproducenten i Hollywood och det här var hans första indiefilm.
 
Filmen är baserad på verkliga händelser. Hur fick du och Emily idén att göra en film av er historia?
 
– Allt det här hände för ungefär tio år sedan, och efter ungefär fem år visste jag att det var någonting jag ville göra en film om. Emily ville inte göra den först men jag visste att det var en viktig och intressant berättelse och att bara vi kunde berätta den. Till slut bestämde vi oss för att göra den tillsammans.
 
 
Om jag och min flickvän skulle sätta oss ner för att skriva om hur vi träffades hade det blivit en hel del tjafs om vem som sa vad och när. Var det en enkel process för er?
 
– Vi jobbade bra ihop, men visst var vi oense ibland. Jag kunde säga att ”den dejten var jättebra!” och hon kunde säga att ”nej, den var hemsk!”. Det vi kunde göra var att skriva ur bådas perspektiv och på så vis få en spänning i scenerna.
 
Hur mycket är sant och hur mycket är påhittat?
 
– Jag skulle säga att 60–65 procent av filmen är sann och att resten är påhittat. Om du hade berättat den här historien för någon på 45 sekunder hade allting varit sant, så alla de breda dragen är sanna och rent emotionellt är den sann. Men vi ändrade på några av karaktärerna, bytte ordning på vissa händelser och sådär.
 
Vilken är den största skillnaden mellan Kumail i filmen och verklighetens Kumail?
 
– Wow, bra fråga! Jag skulle nog säga att jag inte var riktigt lika bra med damerna som jag är i filmen. När vi skrev ville jag nog ändra just den detaljen och göra mig lite mer charmerande, haha. Idag är jag ganska annorlunda som person, men just då, för tio år sedan var jag ungefär som i filmen. Jag tänkte inte så långt fram utan levde mer från dag till dag.
 
Du spelar dig själv i filmen, men din fru spelas av Zoe Kazan. Var inte det konstigt för alla inblandade?
 
– Ärligt talat så var det mindre skumt än vad det hade kunnat bli, mest för att vi blev vänner och för att vi kom riktigt bra överens. Jag försökte inte heller återskapa förhållandet med min fru. Det var mer som att jag hade ett nytt förhållande, med Zoe i rollen som Emily. Det hjälpte.
 
 
Filmen är väldigt speciellt just för att den är så mångbottnad. Det handlar om kämpande komiker, kärlek, kultur, arrangerade äktenskap, religion, sjukdom … Var det alltid självklart hur ni skulle sälja in den?
 
– Det var faktiskt en riktig utmaning! Det är trots allt en film om en pakistansk man som blir kär i en vit amerikansk kvinna som ligger i koma. Det låter mycket allvarligare än vad det är. Det låter som en smal, deprimerande indiefilm som visas på Sundance när det i själva verket är en väldigt positiv komedi!
 
När jag såg filmen var jag helt ovetande om vad den skulle handla om, så jag blev verkligen överrumplad. Sedan tittade jag på trailern och den är väldigt avslöjande?
 
– I början pratade vi om att vi kanske inte skulle berätta för människor att filmen delvis handlar om att Emily blir sjuk och ligger i koma, men vi ville inte lura folk heller. Så vi valde att berätta vad filmen handlar om, men också att ha många skämt i trailern för att visa att det är en komedi. Men jag tror, som du, att filmen upplevs bäst om man inte vet någonting alls. Det var det som var så fint vid Sundance, att ingen hade en aning.
 
I filmen slits du mellan sin amerikanska identitet och allt som dina pakistanska föräldrar vill att du ska vara. Har du fått några reaktioner från andra pakistanier i samma situation?
 
– Ja verkligen! Det har varit kul att höra första och andra generationens migranter från Sydasien säga att de äntligen har fått se sin egen historia berättas på filmduken. De kan till exempel berätta att de hade svårt att se scenerna där jag diskuterar med mina föräldrar eftersom de har haft precis samma diskussioner med sina.
 
Har det bara varit positivt eller har du fått negativa reaktioner också?
 
– Mest positivt! Men när det inte berättas så många sydasiatiska berättelser sätts det stor press på att varje enskild berättelse ska representera en väldigt stor och varierad grupp människor. Så vissa kände nog att den inte reflekterade just deras upplevelse av att vara migrant från Sydasien, och det förstår jag, för upplevelsen är inte den samma för alla.
 
På tal om dina föräldrar. Har de sett filmen?
 
– De har sett filmen och de älskar den! De har betalat för att gå och se den om och om igen på bio.
 
 
När jag nyligen såg andra säsongen av Aziz Ansaris ”Masters of None” slogs jag av hur ni tacklar många teman på liknande sätt. Är det rättvist att jämföra dig med Aziz och det han gör i sin serie?
 
– Jag har faktiskt inte sett den andra säsongen än, och den första säsongen valde jag att inte se eftersom vi höll på att skriva filmen … men jag är ett stort fan och ser fram emot att gå tillbaka och se den. För övrigt tror jag att det är oundvikligt med jämförelser, just för att det inte finns så många sydasiatiska personer som skriver och spelar i sina egna grejer. Det är Mindy, Hasan, jag och Aziz. Det är en så liten grupp att det är omöjligt att undvika, även om jag kan tycka att det är orättvist på ett sätt.
 
Vad ska du göra härnäst?
 
– Just nu går vi tillbaka och gör nästa säsong av ”Silicon Valley” och sedan ta en funderare på vad jag vill göra. Jag och Emily skulle gärna skriva någonting tillsammans igen.
 
Ni har inte haft några andra livsomvälvande upplevelser som ni kan göra film om?
 
– Haha, det skulle vara den här filmen då!
 
 
"The Big Sick" får biopremiär 15 september.
| 11 september 2017 20:30 |