Film

Skribent

Andreas Samuelson

30 november 2013 | 11:01

Krönika: Filmrasism som färgar av sig

Om en superhjälte kan ändra design på sina trikåer så är väl egentligen hudfärgen en struntsak, skriver Andreas Samuelson.

Nu börjas det igen. Svenska folket ska rasa. Man ska reboota något så folkkärt som Jönssonligan och har dessutom mage att casta en mörkhyad skådespelare som Vanheden (ironiskt nog med tanke på Ulf Brunnbergs tveksamma uttalanden om rasism och invandrare). Okej, jag ska erkänna - jag tycker att idén med en thrillerversion av Jönssonligan är bland de dummaste på länge. Som om man inte vågade satsa på en egen film.

Men. Att det skulle ligga något särskilt problem i att Alexander Karim, en utmärkt skådespelare, tar över Brunnbergs gamla paradroll vägrar jag inse. "Det är som om en vit skådespelare skulle spela Martin Luther King" rasar någon vit kränkt man på nätet. Att jämföra en av de största ledarna inom medborgarrättsrörelsen med en fiktiv pajas från en svensk buskiskomedi är inget annat än nonsens. Men vi tar ett rejält kliv tillbaka i filmhistorien för att få lite perspektiv.

Året är 1915 och den ökända filmen "Nationens födelse" har premiär. Dramat utspelas i amerikanska södern som invaderas av ondskefulla svarta och mulatter när slaveriet upphör. Hjälten i slutet är grundaren av Ku Klux Klan. Det är såklart fruktansvärt kontroversiellt och vidrigt men vad som upprör nästan mer är att samtliga svarta med repliker spelas av svartsminkade vita skådespelare.

Vi hoppar till 2009. Den i övrigt snabbt glömda, mangabaserade actionrullen "Dragonball Evolution" har premiär. Den asiatiske hjälten spelas av helvita kanadensaren Justin Chatwin. En skitfilm måhända men ett av många exempel där vita skådespelare spelar icke-vita rollfigurer. Lägg därtill rasistiska stereotyper spelade av komiker som Peter Sellers, Mike Myers, Sacha Baron Cohen, Rob Schneider och inte minst Mickey Rooney (i "Frukost på Tiffanys"). Det har alltså okej-ats av filmvärlden att det inte är så noga med ursprung eller hudfärg.

Ändå får Alexander Karim hatmail av folk som är upprörda över att Vanheden ska spelas av en mörkhyad skådespelare. Som om man vanärade en karaktär genom att byta hudfärg. Folks smygsverigedemokratiska åsikter har blossat upp förut när förslag på svarta skådespelare i rollerna som James Bond, Spider-Man eller andra kända filmhjältar kommit på tal.

Vad är egentligen problemet? Ligger verkligen en karaktärs - eller människas - identitet i hudfärgen? Det är en ständig kamp för den som inte är blond och blåögd och vi har egentligen inte kommit så mycket längre än på den tid då svarta uteslutande fick spela slavar, hushållerskor eller gängmedlemmar på film. Två biofilmer om Nelson Mandela har placerat den sydafrikanske ex-presidenten i birollsfacket för prioritering av en vit huvudperson (en rubgyspelare respektive fängelsevakt). Bille August, regissör till den ena filmen "Farväl Bafana", har i en intervju erkänt att beslutet var av marknadsföringsskäl. "The Magic Negro"-stereotypen lever vidare.

Mycket bör alltså beskyllas filmskaparna - filmbolag och producenter - som anser/tror att vita huvudpersoner säljer bättre. Så fort man sticker fram en Oscar till en icke-vit skådespelare/regissör ska man stolt vifta med de politiskt korrekta flaggorna men petar man på "heliga" ikoner så är det som om minoriteten får för mycket svängrum. Därför bör rollvalet av Karim som Vanheden uppmuntras snarare än kritiseras. Om en superhjälte kan ändra design på sina trikåer så är väl egentligen hudfärgen en struntsak.

Om något så tänker jag på barnen. Barn som i dagens samhälle hittar textilfärger med namnet "hudfärg" eller hotas att stängas av från skolor för att mobbare retas för deras afrohår. Om dessa barn kan få se film och identifiera sig med åtminstone en av karaktärerna så har vi tagit ett steg framåt. Att gnälla över att Vanheden i nya Jönssonligan inte är vit är att ta två steg bakåt.

| 30 november 2013 11:01 |