Mannen som räddade Fast & Furious

KRÖNIKA
10 April 2015 | 20:00

Mannen som tryckte gasen i botten och räddade "Fast & Furious"

Justin Lin, kom tillbaka, vi saknar dig.

För drygt en vecka sedan hade den sjunde delen i den franchise som startade med ”The Fast and the Furious” (2001) premiär här i Sverige. Bara det faktum att vi lever i en värld där den meningen är sann är helt ofattbart ju mer man tänker på det, men det är den. Ingen under produktionen av den första filmen kunde ens ha föreställt sig vilket vackert monster det var de höll på att blåsa liv i, eller hur länge detta monster skulle gå bärsärkagång världen över. Det är dock inte särskilt konstigt, för den här seriens osannolika men verkliga framgångssaga är lika fri från logik som de filmer den innehåller. Det borde inte ha gått, det borde inte ha flugit, men det gjorde det.

En av anledningarna till detta är nog att få filmserier har gjort lika stora och vågade resor när det gäller hur dess ramar stegvis har förstorats och förändrats. Med fallskärmarna, drönarna och de demolerade städerna i ”Fast & Furious 7” färskt i minnet är det lätt att glömma att serien startade med småskaliga streetracing-tävlingar och stölder av DVD-spelare. I de senaste fyra filmerna har dessa element bara varit fotnoter och betyder inte särskilt mycket längre. Nu är insatserna högre, gravitationen svagare och bilarna snabbare än någonsin tidigare. Men hur hamnade vi här? Vad var det egentligen som hände på vägen?

Large 0465737851de8cd6436a86295400bae3 justin2

Det var kombinationen av regissören Justin Lin och manusförfattaren Chris Morgan som hände. Efter Rob Cohens lyckade startskott och John Singletons skarpt kritiserade uppföljare kände Universal att serien behövde en nystart. De drog då som bekant till Japan och den lockande drifting-världen, och med sig hade de just Lin och Morgan som tog över rodret. Bortsett från Vin Diesels minimala inhopp som Dominic Toretto i slutscenen så bestod ”The Fast and the Furious: Tokyo Drift” (2006) av en helt ny uppsättning karaktärer, vilket visade sig uppröra en hel del fans. Det var då som Lin och Morgan lade i en högre växel och bestämde sig för att ta serien till en helt ny nivå, något de visste precis hur de skulle göra.

De kombinerade originalfyran från den första filmen – Vin Diesel, Paul Walker, Jordana Brewster och Michelle Rodriguez – med fanfavoriten Sung Kang från ”Tokyo Drift” i 2009 års efterlängtade ”Fast & Furious”. Rent narrativt blev det en smärre katastrof och kritikermässigt fick den storstryk, men ur ett finansiellt perspektiv dubblerades den siffra som diverse office-experter tidigare förutspått. Nystartens framgång var ett faktum. Jag personligen tycker dock att det var först med ”Fast Five” (2011) som Lin och Morgan verkligen hittade fotfästet. Det var då som de äntligen insåg att det med deras utvecklingskurva hade blivit en omöjlighet att försöka ha kvar båda fötterna på jorden, så varför då inte bara slänga upp en av fötterna på månen?

Large a5b11005ef07a55e27f9000b717a644e original

Det var precis det som de gjorde. Gravitationen, fysiken och logiken skruvades ner, samtidigt som galenskaperna, overkligheten och explosiviteten skruvades upp. Tematiken från de tidigare fyra filmerna skalades ner till det mest essentiella – brödraskap och samhörighet – och de återstående bitarna togs med till heist-genren. Dessutom tillkom ytterligare omtyckta skådespelare från tidigare filmer, exempelvis Tyrese Gibson och Chris ”Ludacris” Bridges. Resultatet är helt fantastiskt i all sin orimlighet. Bankvalv släpas längs Rio de Janeiros gator, kulorna viner som om det vore rena krigsfilmen och Vin Diesel går ett antal matcher mot Dwayne ”The Rock” Johnson. Vilken människa som helst vet väl att det sistnämnda förmodligen hade resulterat i ett svart hål som hade slukat hela galaxen om det hade skett i verkligheten, men absurditeten är högst njutbar och man köper det. Osten fullkomligt dryper från varje bildruta, men jag älskar det.

I den efterföljande ”Fast & Furious 6” (2013) omfamnas absurditeten ännu mer när stridsvagnar, militärflygplan och ombyggda Formel 1-bilar slängs in i mixen. Precis som med ”Fast Five” så lyckas man verkligen oerhört bra med de konstant häpnadsväckande actionscenerna och även comic relief-bitarna fungerar bättre än de borde göra. Efter dessa två skamlöst underhållande och på alla sätt lyckade filmer var jag därför helt med på Fast & Furious-tåget, jag var investerad i karaktärernas öden och förväntansfull inför nästa steg i deras saga. ”Guilty pleasure” är ett begrepp som snabbt kommer till tankarna, men i det här fallet är det med saftig betoning på det andra ordet, inte det första. 

Large e57d6ef4cdc5aef0f5072a94e1650806 original

Med allt detta sagt var givetvis förväntningarna inför den sjunde delen väldigt höga, trots att det tidigt stod klart att Justin Lin skulle lämna över skutan till James Wan. ”Fast & Furious 7” markerar Wans första stora actionfilm efter en rad skräckfilmer, men jag hade förtroende för att han skulle kunna ta över på ett värdigt sätt. Tyvärr blev det inte så, för den här delen är sorgligt nog en av seriens klart sämre. Paul Walkers tragiska bortgång är en tydlig faktor som spelar in och det kan inte ha varit lätt för Wan eller resten av teamet att fortsätta efter den smällen, men det valde de att göra. På flera ställen under filmens gång blir det smärtsamt märkbart att de blev tvungna att lappa ihop ett projekt som slagits i småbitar, att de ”klipper runt” Paul Walkers karaktär, använder CGI för att placera hans ansikte på hans bröder och liknande.

Men det är inte heller bara där som problemen finns, utan de hittas också i James Wans stil. All den känsla för koreografi och orientering i actionscenerna som Justin Lin skänkte serien känns som bortblåst och Wan går mer åt det frentetiska, överklippta hållet. Det är obekvämt mycket Michael Bay över det. Det zoomas, det panoreras, det klipps, det klipps och det klipps. Kamerarörelserna är så tydliga och utstuderade att det blir störigt. Ingen scen får rum att andas, utan allt blir istället en enda stor röra. Sen vet jag inte riktigt om man kan beskylla Wan – eller om det faktiskt är Chris Morgan som bör få en känga – för att komiken faller så brutalt platt, men det gör den. Den biten hade de ju verkligen fått till i de tidigare två filmerna, men den här gången är inte ens Tyrese Gibson rolig en enda gång, trots att man verkligen ser hur han desperat försöker. Sen har vi ju det här med den unkna sexismen som nu är tillbaka på ettans låga nivå eller eventuellt ännu lägre, efter små men tydliga steg bort från den typen av innehåll i tidigare filmer. Vad fan hände där?

Large 72a5e7dea7517639f268d3ac995ec2b3 original

Den har ju dock sina stunder, det får jag ändå ge den. Den snygga biljakten i Kaukasus-bergen som inleds med att Dominic & co hoppar fallskärm med sina bilar (!) är helt klart uppe och nosar på de tidigare två filmernas kvalitet. Men det är också där det tar stopp, det finns inte en enda ytterligare sekvens i filmen som når den nivån och det räcker bara inte. Vi förväntar oss mer, vi förväntar oss stordåd, vi förväntar oss Justin Lin. Istället fick vi ett gäng riktigt tråkiga skurkar, en story uppbyggd kring någon sorts hyperintelligent datorprogram – har det greppet någonsin fungerat? – och den tveklöst svagaste emotionella investeringen på länge. 

Så Justin Lin, om du läser det här (såklart du gör); kom tillbaka! Vi saknar dig, vi behöver dig och vi kan inte låta franchisen avrundas med ett så risigt kapitel. Jag är övertygad om att du har kapaciteten att snickra ihop ett riktigt majestätiskt avslut, och jag vill så himla gärna se det. Oroa dig inte, ingen klandrar dig för att du drog iväg och regisserade några kommande ”True Detective”-avsnitt, vi förstår dig till fullo, men ändå. Det är ju faktiskt här du hör hemma, bland bränt gummi, ignorerade fysiska lagar och ren galenskap.