Det sista avsnittet slutade där säsongens första började. Och vad som kommer att hända i säsong tre är ännu en väl förborgad hemlighet. Likaså vilka karaktärer som återkommer – manfallet var som bekant stort både bland människor och robotar. MovieZine mötte seriens skapare, äkta paret Jonathan Nolan och Lisa Joy, för ett samtal både om det vi har sett och om vad som kan komma hända framöver.
Vad tänkte ni på när ni började jobba med säsong två, vilka var de första idéer ni fick?
Jonathan Nolan: Vi började jobba med det innan första säsongen började sändas. Vi hade inte en aning om hur publiken skulle reagera på den. Vi ville att det skulle sluta med att en av våra värdar skulle vara på väg ut i den verkliga världen, och vi ville att säsongen skulle börja med det son också skulle vara slutet.
Det är en serie som är oerhört komplex och som har skapat en helt ny genre, ”Pussel och drömmar", har någon av er någonsin arbetet med någonting liknande förut?
Lisa Joy: Nej, inget så komplext.
JN: Den första film jag arbetade med berättades baklänges…
LJ: Men det som motiverade mig mest var inte själva aspekten med ett pussel som skulle lösas, utan jag ville se vad karaktärerna skulle göra nu när de inte längre hade koppel på sig. Jag ville se vad som skulle hända Maeve när hon försökte rädda sin dotter, jag ville se vad som hände Dolores när hon nu blivit någon som ledde en armé. Hon hade kommit långt från att vara en bondedotter, och hon hade fått en makt som också ledde till konflikter och till felsteg, och som allt var en del av karaktärsutveckling. För att nu inte nämna Jeffrey, som spelar Bernard, och som hade konflikten som rasade i sig.
Hur gör ni för att hamna rätt när det gäller att samtidigt som ni vill att publiken ska gissa vad som händer så måste ni ju få den att vilja följa med er?
JN: Det där är svårt. VI använder oss själva som måttstock. I första säsongen gick vi in i allas stories i varje avsnitt, den här gången ville vi att några avsnitt skulle stå för sig själva och ge oss möjlighet att gräva lite djupare i deras karaktärer. Strukturen av säsong två kändes rätt rak för oss, film noir-strukturen att börja med slutet och sedan gå dit från början, och vi hade en klassisk noir-figur i Bernard. Vi ville utforska hur det kunde kännas att ha konstgjord intelligens, hur man då uppfattar tiden, hur man upplever minne.
Hur lyckas ni hålla alla twister och vändningar hemliga under inspelningen?
LJ: Vi har fantastiska medarbetare som är mycket angelägna om att skydda berättelsen och inte minst skydda sina karaktärer. De vill att publiken ska få upplevelsen av alla överraskningar. Så det är inte så svårt att hålla det hemligt.
JN: Ibland vet de själva inte allt. Under första säsongen, efter det att vi filmat piloten, kände vi att vi var tvungna att tala med Jeffrey, att berätta att Bernard också var en robot och att Jeffrey på det sättet skulle spela två karaktärer. Vi berättade i princip ingenting för Evan, vi ville att hon skulle gissa vad som skulle hända. För den här säsongen berättade vi knappt någonting för Jeffrey.
Ni har fantastiska skådespelare – Jeffrey Wright, Evan Rachel Wood, Thandie Newton, Ed Harris, Anthony Hopkins.
LJ: När man har sådana skådespelare vet man att det blir rätt, även om de talar dakota eller japanska, de utstrålar sådan känsla och sådana nyanser att det är en upplevelse att se och höra.
Hur jobbar ni med det visuella?
- Vi har hela tiden samarbetat med briljanta fotografer. Det roliga den här säsongen var att behålla det vi redan hade etablerat under säsong ett och samtidigt gå vidare och skapa nya världar. Shogunvärlden, t ex, vi talade mycket om hur den skulle se ut, vi gick självfallet till Kurosawa och vi såg på alla hans filmer och hur fotot såg ut och hur bildkompositionerna såg ut. Kurosawa var rastlös, han gick fram och tillbaka mellan svartvitt och färg och mellan olika bildformat. En massa begåvade människor hos oss jobbade mycket med frågan om hur det skulle se ut.
Hur har publiken reagerat – ni jobbade ju med säsong två redan innan säsong ett hade visats? Ni ställer stora krav på er publik. Var ni övertygade om att publiken skulle hänga med och förstå?
LJ: Det bästa jag vet när det gäller att skriva är poesi. Och det finns poem som är svåra att tolka. Jag tror att nyckeln är att på en känslomässig nivå finns det ett nöje i att gå genom en labyrint. Det finns mycket som fungerar känslomässigt här, som Naeves sökande efter sin dotter, och relationen mellan Dolores och Teddy.
När ni ser hur fans kommer med spekulationer och teorier om vad som händer, hur tar ni det?
JN: Jag tittar på det då och då, inte minst för att få en känsla av vad som förstås. Och det är kul, inte minst att se på de teckningar som följer med spekulationerna. Många är oerhört vackra. Man kan inte spekulera i vad människor kommer att tycka om, man kan bara försöka tillfredsställa sig själv.
"Westworld" tar gärna upp de stora frågorna. Vilka teman var viktigast i säsong två för er?
LJ: Tveklöst frågor om döden och dödlighet och om fri vilja. Det var en logisk utveckling efter det vi berättade om i säsong ett. Nu är det människorna som blir observerade och studerade. Jag tror att vi är lite enklare än vi tror att vi är, vi är lätta att manipulera.
JN: Den viktigaste frågan för mig i säsong två är den om fri vilja. Är fri vilja en illusion?
En stor del av handlingen utspelas i en västernmiljö, trots att västernfilmen sagts vara död. Blir det en revival nu?
JN: Västernfilmen har levt länge, fram till 60- och 70-talen. Nu är det superhjältar. Jag och min bror Christopher har ett par gånger bidragit till superhjältegenren, men jag är inte säker på att den genren kommer att åldras speciellt väl. Det finns lite underligheter i den. Men västernfilmen är en genre som…när vi startade serien var vi lite rädda över att stor del av den skulle utspelas inom en genre som ansågs död. Filmen ”Westworld”, som kom i början av 70-talet, utspelades i en västernvärld som redan då var på väg bort. Men både för Michael Crichton, som gjorde filmen, och för oss har västernvärlden varit så efterhängsen och så enkel och så fantastisk. Jag växte upp med att som barn titta på Sergio Leone… de hade alla en underliggande struktur som är en utforskning av vad som är ont eller gott och vad som är fri vilja.
Vilket kom först – idén att göra om ”Westworld” eller tanken på att utforska artificell intelligens?
JN: Ett ämne som jag är mycket intresserad av, vilket kunde ses i t ex ”Interstellar”. När J J Abrams hörde av sig till oss om att göra ”Westworld” som TV-serie, så diskuterade vi fram och tillbaka, men det var ett ämne vi var mycket intresserade av – artificiell intelligens, minne, moral, allt det som vi är gjorda av. Och det var oemotståndligt att skildra det genom karaktärer som är gjorda i vår avbild.
Vad finns det för teman ni vill utforska i kommande säsonger - vilket är ett fint sätt att försöka få veta vad som kommer att hända?
LJ: Serien handlar om universum och om livsformer och vad som händer och vi använder till att utforska den mänskliga naturen. Dolores och värdarna fortsätter att utforska sina möjligheter och att utöka sin värld och deras inblandning i vår värld. Vi har medvetet försökt ändra på sympatierna i den andra säsongen. I den traditionella västernfilmens mytologi är det gott mot ont, det är svart hatt och vit hatt. Vi försöker komma bort det, karaktärerna är i grått i stället. Vi kommer att fortsätta med det.
JN: Nu har vi den roliga och skrämmande uppgiften att visa hur den verkliga världen ser ut. Vad kommer Dolores och de andra att hitta där?
Hur länge kan ni hålla på?
LJ: När vi skrev piloten kom vi på hur den absolut sista scenen i sista avsnittet skulle se ut. Vi har ännu inte avvikit från det. En del av den säsong som gått nu är en varnande saga om hybris, och som TV-författare vill man aldrig reta gudarna och säga hur många säsonger det kommer att bli, men jag tror det finns mycket mer att berätta.
Slutscenen, den efter eftertexterna, är det en blick in i säsong tre?
JN: Det är definitivt en bit av något som vi kommer att återkomma till framöver. Den scenen är en liten teaser om vart vi är på väg.
Gunnar Rehlin
