Joachim Trier är en av Norges mest hyllade regissörer just nu. Det kan han tacka filmer som ”Oslo 31 augusti” och ”Världens värsta människa” för.
Inför Sverigepremiären av ”Sentimental Value”, ett familjedrama med Stellan Skarsgård och Renate Reinsve i rollistan, träffade jag honom för ett samtal om biokulturen, långa onetakes, svenska filmskapare och varför han nobbar Hollywood.
Med ”Sentimental Value” har du gjort en film om en filmskapare. Den givna frågan: ser du själv några likheter mellan dig och Gustav Borg?
– Inte direkt, faktiskt. Gustav Borg är kanske någon jag själv skulle vara rädd för att bli? Samtidigt gillar jag alla mina karaktärer. Och att han är filmregissör som jag gjorde att jag kunde undersöka frågan: hur hittar man den där balansen mellan yrket och privatlivet?
– Han är dock från en annan generation än jag, och jag hoppas att mitt känslospråk är mer öppet än hans. Det paradoxala är att han har svårt med intimitet och närhet i sitt privatliv, men som regissör kan han skapa väldigt mänskliga och berörande filmer. Den kontrasten var intressant att utforska.
Jag pratade nyss med Stellan. Han sa att du skrev rollen direkt för honom?
– Ja, det stämmer. Först pratade jag med Renate (Reinsve), som jag gärna ville jobba med igen. Sen insåg jag att jag behövde en skådespelare som verkligen kunde bära Gustav Borgs komplexitet, annars hade han riskerat att bli en kliché. Han måste bli tredimensionell. Så jag åkte till Stockholm och träffade Stellan. Jag var väldigt nervös, men han var både varm och klok. Jag förklarade filmens tema och han tackade ja, vilket jag var otroligt tacksam för.
Och om han hade tackat nej?
– Då hade jag varit riktigt illa ute! Jag skojade till och med med honom och sa: ”Om du inte gör det här är jag up shit creek.” Han skrattade, men jag tror han förstod hur gärna jag ville samarbeta.
Gustav Borg förbereder sig för att spela in en väldigt personlig film. Hur personliga är dina egna filmer?
– De är personliga, men också kollektiva. Jag skriver med Eskil Vogt, klipper med Olivier Bugge Coutté, och skådespelarna bidrar med sina erfarenheter. Min fru läser också allt under processen. När hon såg färdiga filmen sa hon: ”Det är som om du och Eskil lagt era liv i en mixer.” Det är en bra beskrivning.
I filmen finns en imponerande lång tagning på ett tåg. Kan du berätta om den?
– Det är en sekvens ur Gustav Borgs film ”Anna”, som utspelas under andra världskriget. Många flydde över gränsen till Sverige. Vi filmade på ett riktigt tåg, med tyska soldater, avancerad kamerakoreografi och med barnskådespelare – en nioåring som måste visa starka känslor. Jag fick säga till teamet: ”Nu måste jag vara en bättre regissör än jag egentligen är, för nu måste jag vara Gustav Borg.” Det var en utmaning, men också väldigt roligt att skapa en sådan scen. Jag älskar att skapa bilder.
– Kul, du är faktiskt den första som frågar om den! Tack för det. Det märks att man pratar med riktiga filmälskare här, skrattar Joachim. Det är en viktig scen, för annars kan Stellans karaktär framstå som ett svin. Men tidigt i filmen får vi se att han också är en skicklig filmskapare.
Vi ser också Stellan som yngre i vissa scener. Hur löste ni det?
– Vi använde klipp ur hans gamla filmer som vi fick rättigheter till, och manipulerade miljöerna lite. Det fina är att Stellan fortfarande är exakt som han var i de filmerna. Att jobba med en skådespelare med den typen av filmografi är unikt. Jag växte upp med hans filmer på vhs, på dvd och såklart på bio.
Du arbetar återigen med Renate Reinsve. Vad tillför hon i ”Sentimental Value”?
– Hon har både hantverket och en stark personlighet. Hon kan gestalta ambition, smärta och ilska på ett väldigt äkta sätt. Att spela Nora krävde att hon gick in i obekväma känslor under lång tid – något som är mycket svårare än folk tror. Hon bär med sig karaktären även när kameran är avstängd, och ändå lyckas hon behålla spontaniteten. Det är en stor talang.
Och Elle Fanning i rollen som amerikansk skådespelerska, hur landade du på henne?
– Jag tänkte på nånga olika människor. Många hör av sig till mig och vill jobba med mig, det är jag såklart tacksam för. Men jag hörde från Mike Mills som hade gjort ”Alla tiders kvinnor” att hon var fantastisk att jobba med. Hon är redan en superstjärna bland unga, men samtidigt en riktigt bra dramatisk skådespelare. Hon lyckades göra rollen Rachel mångbottnad, så att hon inte blev en kliché.
Nyligen kunde vi läsa om att du tackar nej till Hollywood-filmer. Får du många erbjudanden?
– Jag får många erbjudanden, ända sen min första film ”Reprise” för snart 20 år sedan. Men jag är en manusförfattande regissör. Jag vill utveckla mitt eget material, annars tappar jag drivet. Det är det som är belöningen för mig, även om det är hårt arbete. Därför säger jag ofta nej till färdiga Hollywood-manus. Jag gör en film var 3-4:e år, och lägger mycket tid på dem.
– Jag träffade faktist Pedro Almodóvar häromdagen, i San Sebastian. Han är en förebild, och följer samma tradition som både Bergman och Lars von Trier. De europeiska auteurerna, som jobbar efter sin egna stil. Det där är inspirerande. Det sa jag til honom också. Och han gillade vår film!
Vem är den bästa svenska regissören, enligt dig?
– Låt mig välja två. Jan Troell är en stor förebild. Jag var barn när min pappa jobbade med ljud på ”Ingenjör Andrées luftfärd” och… det förändrade mig. Jan behandlade mig med en värme jag aldrig glömt. Hans filmer är mästerliga.
– Sedan måste jag nämna Ruben Östlund, min gamla polare. Vi började ungefär samtidigt – han med skidfilmer, jag med skateboardfilmer. Vi har utvecklat helt olika stilar, men jag beundrar hans mörka humor. Jag ser fram emot hans nästa film.
I din film skämtas det om att Netflix producerar Gustav Borgs film. Hur ser du själv på streaming kontra bio?
– Netflix har producerat mycket bra, men jag önskar de visade mer på bio. Filmer gör sig bäst på stor duk. Jag hoppas att de framöver också satsar på biografer, vi får se. Själv älskar jag bioupplevelsen – jag filmar på 35mm och är uppvuxen i biosalonger.
Jag läste nyss att en gammal biograf här i Stockholm ska förvandlas till ett gym…
– Ett jävla gym?! Det är hemskt.
Ja… Vad tänker du – hur får vi fler människor att faktiskt gå på bio?
– Vi måste göra bättre filmer, det är grunden. Och vi får inte prata om film som något irrelevant, för det är det inte. Men vi behöver också politiskt stöd till filmskapare. Utan det riskerar kulturen att utarmas.
– Mina filmer går bra just nu, och det visar att personliga filmer kan nå en bred publik. 108 000 har redan sett ”Sentimental Value” i Norge, och det säger jag inte för att skryta. Jag ser fram emot Ruben Östlunds nästa film, vad fan han än gör så kommer det bli fantastiskt. Paul Thomas Andersons nya – har du sett den? Ett mästerverk! Den är som gjord för vita duken.
– Det är lustigt nog kommersiella filmer som har det svårt just nu. De kämpar mer än arthouse-film, i jämförelse med förväntningarna. Vi måste återgå till filmer som kostar mindre, tar större risker, och de kan bli mycket bättre. Det är filmer som folk kan relatera till. Jag är ändå optimist – filmklubbar och festivaler lockar unga, och det finns fortfarande en stark kärlek till bio.
Vet du redan nu vad din nästa film blir?
– Nej, inte ännu. Jag har två små barn och har precis släppt en film, så jag behöver lite tid. Men jag vill gärna göra något roligt nästa gång. Vi får se – förhoppningsvis ses vi igen då.
Läs också: Stellan Skarsgård: ”Jag har inte valt att bli skådespelare än – får se när jag blir stor”
Läs också: Norges mest hyllade regissör vägrar Hollywood: ”Ett moraliskt ansvar”