Intervju

Skribent

Lotta Zachrisson

18 mars 2010 | 15:46

"Jag är ju en gammal man!"

John Travolta, 56, har haft en hektisk tid. Han har de senaste 1-2 åren avslutad inte mindre än tre filmer – "Pelham 1 2 3 Kapat", "Old Dogs" och nu senast "From Paris with Love". Ingen av dem någon större kritikersuccé, men han har en konstant skara fans som håller hans stjärna uppe.

Liksom i "Pelham 1 2 3" spelar han i den senaste filmen en riktig hårding, fast den här gången håller han sig på rätt sida lagen. Själv berättar han att han aldrig gjort en så tuff actionroll förut och han förundras över att hans kropp klarar av det trots att han är en bit över 50.

Det senaste året har också varit extra hårt för Travolta och frun Kelly Preston efter att deras 16-årige son, Jett, dog under en semester i Bahamas, något som sedan startade rykten om att paret inte låtit pojken få rätt vård. Travolta själv har bestämt sig för att ta en liten paus från filmandet just nu - i alla fall tills något riktigt bra projekt dyker upp.

Det här är ju en rätt extrem karaktär du spelar. Hur förberedde du dig för rollen?

Jag tillbringade en del tid med några undercover-poliser i min hemstad. De var schyssta och lät mig hänga med dem, så jag spenderade nätterna med att köra runt Ocalas gator och åka till olika områden med problem för att se hur de här killarna jobbade.

Pierre Morel, Luc Besson och jag hade också många diskussioner om min karaktär. Han var väldigt bra skriven så det var lätt för mig att attackera materialet och fylla karaktären. Utseendet var väldigt viktigt och vi tittade på omslaget till "Soldier of Fortune" med killar som såg väldigt glamorösa ut med scarfar, rakade huvuden och bockskägg. Jag tror vi kände att enda sättet det skulle fungera på var om vi gick hela vägen och var modiga. Det var tufft att ta allt håret, men det var värt det.

Hur mycket har du gemensamt med den här tuffa typen av person?

Jag tror inte att jag har något gemensamt med honom alls, men det var kul att spela honom, absolut.

Du och Jonathan Rhys Meyers spelar verkligen olika karaktärer i den här filmen. Du är en kamikaze-polis och han en ren agent. Hur var kemin mellan er?

Jonathan är ett mirakel. Han är en väldigt begåvad och snygg kille som kan göra vad som helst. Vi kommunicerade bra, kunde prata om saker och Pierre är på samma sätt så det fanns inga områden vi inte utforskade när det gällde våra karaktärer. Vi attackerade dem med en lekfull inställning kan man säga.

Det finns ju en del referenser till "Pulp Fiction". Hur var skillnaden mellan att vara "elak" som Charlie Wax och att vara det som den riktiga "boven"?

Det finns tre olika typer av skurkar. Han i "Pulp Fiction" har missuppfattat det mesta. Skurken i tex "Pelham 1 2 3" är rent kriminell och så Charlie Wax här som egentligen inte är någon skurk. Han är en av de bra killarna som bara använder ovanliga metoder. Även om han gör saker som vi inte tycker om så löser han ändå problemen och han är så bra på det han gör att han kommer undan med mycket. Så det är tydliga skillnader mellan de här typerna av karaktärer.

Vilken typ av elaking föredrar du?

Jag föredrar dem som är välskrivna, som i den här filmen när jag är fri att testa alla gränser.

Det är mycket komedi i den här filmen. Hur balanserar man det med all drama och action på ett bra sätt?

Jag tror att det hänger mycket på manuset. Men Pierre var den som fick balansera åt oss. Han visste när något var för kul eller för seriöst och jag tycker att han gjorde ett bra jobb att hålla oss i schack. Jag är ju komiker också så min instinkt är att göra det riktigt kul och då kunde han hålla mig tillbaka. Och ibland sa han "Nu får du göra vad du vill. Du får göra det roligt." och då kunde jag gå hela vägen. Jag har alltid velat jobba på ett sånt sätt att jag ger regissören valmöjligheter. Nu har jag fått ett namn på det - "Kinesisk Meny" - från Meryl Streep som alltid är en skådespelare som ger regissören en massa alternativ.

Om man litar på regissören och redigeraren kan man använda den metoden så att de i klipprummet kan välja det alternativ de gillar mest. Så jag sa till Pierre "Vi kör Kinesisk Meny och jag kommer att ge dig rolig, dramatisk, rak och så många olika stilar du vill ha" och det fungerade.

Charlie Wax är en rätt fysiskt påfrestande roll. Kan du berätta om det var någon speciell scen som var extra rolig eller utmanande att göra?

Jag frågade verkligen Pierre om han ville att jag skulle göra allt det här. Jag menar, jag åker upponer för en stång och skjuter med två pistoler och glider ner för byggnader och hoppar omkring. Jag är ju en gammal man! Och han sa bara "Ja, och?" Han hade sån tilltro till att jag kunde göra det att jag bestämde mig för att jag skulle leva upp till hans förväntningar. Så jag gjorde det och jag var stolt över att jag löpte hela linan ut. Det betalade sig verkligen. Jag har aldrig gjort så mycket action i en film förut. Trots att jag varit i två John Woo-filmer så var det här mycket mer springande, hoppande, slagsmål och volter. Och min kropp klarar tydligen fortfarande av det.

Ville du att publiken skulle ta med sig ett budskap? Filmen handlar ju mycket om att blint tro på något.

Jag sa faktiskt till Luc när filmen var över att "Konstigt nog är det här den ärligaste filmen som gjorts om terrorism, för att vi inte kommer med något budskap eller säger något specifikt." Det finns en sanning där. Det handlar verkligen om att folk har missuppfattat religionen och världen. Men jag tror inte att vi tänkte på att ge något speciellt budskapet. Vi gör hela filmen i en väldigt lätt ton.

Stora delar filmades ju i Paris. Vad gillar du bäst att göra när du är där?

Luc och jag som inte är singlar uppskattade den franska maten mycket. Min höjdpunkt var annars en kväll när jag kom tillbaka från jobbet vid midnatt och jag tog med min dotter och min son, som hade några vänner med sig, ner till downtown Paris där Pino Pizza på Champs-Elysées var öppet. Så vi åt pizza där och sedan vid två på natten åkte vi till Plaza Athenee och drack varm choklad. De trodde knappt det var möjligt. Det var en helt ny livsstil för dem.

Var det din familj man kunde se i bakgrunden i en av scenerna?

Bra observerat! Det var min fru och dotter.

Hur hamnade de i den scenen?

Vi skulle filma vid Eiffeltornet och min dotter hade aldrig varit där. Jag sa att de borde komma och hälsa på medan vi filmade och sedan frågade jag Pierre om de fick vara statister i den scenen och han gick med på det. Så var det.

Du har ju många fans som bryr sig och som nu undrar hur du mår efter allt som hänt det senaste året med din sons död?

Tack för att du frågar. Det har verkligen varit ett tufft år, ingen tvekan om det. Men vi har jobbat hårt varje dag med att läka såren och vi jobbar fortfarande med det - med vår kyrka och med varandra, med familj och vänner. Det har varit tufft och det kommer det fortsätta att vara, men vi har åtminstone hjälp och stöd och det gör det hela möjligt.

Vad har du på gång i framtiden?

Jag kommer fortsätta ta lite tid för mig själv. Jag marknadsför nu den här filmen och sedan kommer jag vänta på nästa stora bra projekt. Jag har gjort tre filmen i rad nu så jag kommer att vänta på något som jag verkligen gillar.

Lionsgate gillar sina uppföljare. Ser du en "From London with Love" eller en "From Rome with Love"?

Haha. Ja, det gör jag.

Du har ju en passion för att flyga. Har du tänkt få med den aspekten i någon kommande film?

Jag var den första som började utveckla manuset om Howard Hughes och jag har till och med skrivit med egna flygarmanus. Jag har inte hittat det perfekta än, men jag hoppas förstås att jag gör det.

Kommer du att åka tillbaka till Haiti?

Det som hände med Haiti var att jag hade privilegiet i att kunna flyga mitt stora Boeingplan ner dit för att det bara stod där alldeles tomt och jag kände en plikt och ett ansvar att fylla det med läkare, förnödenheter, mat och medicin. Det häftiga var att när vi anlände så lastade vi av sju ton med grejer och jag lovade läkarna ombord att det vi tog med oss skulle stanna med dem. Igår och idag fick jag rapporter om att det hade fungerat. De hade nått framgång med hundratals patienter och allt fungerade bra så det känns väldigt skönt. Inte bara att jag kunde skicka ner allt detta utan att det var ett framgångsrikt projekt.

| 18 mars 2010 15:46 |